Vilken vecka!

Vi startade upp med att kolla in Myrans baldebut. Shit, så fina de var, hon och hennes klasskompis Emil. Jag blev helt rörd. Det har varit så mycket fixande och grejande för att det skulle bli en superhärlig kväll och det blev det!
Efter balen åkte jag och tränade med Gunde på klubben. Vi kämpar på med vårt fria följ och övning ger färdighet heter det ju och det börjar lossna lite. Vi har massor att fila på när det gäller detta momentet (också). Rutan satt som en smäck i måndags och det var ju himla kul det, för på helgen innan var han helt inne på att vara utanför.
Sen var det lugnt till torsdagen infann sig. Herre jösses, vi städade, handlade, fixade, bakade, högg björkar och jag hann nog allt träna lite hund med när jag tänker efter. Tur Ia var hemma och styrde upp sin lätt hysteriska mor. Jag hamnade i tillståndet - höll på med allting, samtidigt och överallt. Det är inte bra alls.  På fredagen smällde det! Myran tog studenten och jäklar vilken dag! Hon var supernöjd och jag med när alla åkt hem och lugnet la sig i Lekarebo. Det är så kluvet, jätteglad för att hon fixat sina tre år med fotbollen och allt men lite sorgligt att skoltiden är over and out. Nu kanske hon läser vidare vad vet jag men äh, ni kanske fattar vad jag menar. Vår lilla Myra är inte liten längre...
 
Igår segade vi runt i nån form av zombietillstånd. 
 
Idag gjorde jag en uppryckning och åkte till spårskogen. Tur man har sina vänner säger jag bara, efter att ha klurat på Gunde så har han nu fått till det i spåret två helger i rad och det känn så himla skönt. Meya, det lilla trollet, hon nosade på från fält, över kalhygge och in i skogen. Plockade pinnar och var som värsta elithunden. Lilla hönan som bara är året. Borde kanske skicka Gunde på kurs hos henne...
Nu sitter jag här och inser att fyra lediga dagar är slut. Imorgon är det bara att kavla upp och kasta sig in i verkligheten igen.
 
På tal om något helt annat. Visst är det märkligt att ens hjärna måste lägga energi på saker och ting som man verkligen inte ens har lust att ägna en sekunds tanke åt. Jag kan bli galen på mig själv som inte kan låta bli att grubbla över vissa saker som inte jag kan göra ett skit åt. Det är väl det som är nackdelen med att tillhöra den känsliga delen av befolkningen. Det måste ju vara så mycket enklare att vara egotrippad och inte ens kunna stava till ödmjukhet. Tänk att på riktigt känna sig som jordens svar på hur en människa ska vara. Trampa på andra som redan ligger och dessutom ha mage att tycka att de har all rätt i världen att vräka ur sig det både här och där. Jäkligt märkligt beteende måste jag säga. Gode värld, låt mig aldrig bli sån!
 
Nu får det bli natta!
 

Kommentarer
Postat av: Ulrika

Åh, så fina de är <3 förstår att du är en stolt mor!!

Tack för Grattis hälsar Vilja :-)

2013-06-17 @ 21:57:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0