GASTON OCH GUNDE

Gunde fick idag gå ett alldeles vanligt skogsspår, ca 400-500 meter. Det gick så bra. Han fixade vinklar och han markerade pinnar. Snacka om att 20 fältspår satt sina spår... Härligt!

 

Gaston hade däremot bekymmer i sitt, började kalas på ett kalhygge men inne i skogen hade han uppenbarligen svårt att nosa i rätt spår. Ingen aning vad som störde hans annars mycket spårsäkra nos.

 

Uppletande - Gunde hade mycket spring och lite näsa men lyckades få med sig två grejer in. Kul att inte-tugga-grejer-träningen gett resultat. Nu tror jag INTE att det är något jag kan lägga mig till ro med, icke sa Nicke men vi är i alla fall på g.

 

Gastons uppletande - kalas!

 

Jag har lurat lite på en sak - kan ni gissa vad?

 

Helt galet glad är jag! Vi var kallade till kl 09.00 och vi var på plats kl 08.00. Jag visste ju inte om de tänkte börja med platsen eller inte. Att komma dit utan att Gunde fått landa i sin egen päls är inte ok.

 

Naturligtvis började vi INTE med platsen, självklart eftersom jag var i goooood tid. Vi började med spåret och gick på det kl 10.20 typ. Det blåste satan och Gundes spår gick i stark sid- och motvind. Jag var glad över att det var en vall och inte en stubbåker som vi tränat på de sista veckorna. Kändes lite justare mot Gunde-mannen. Han gled iväg med LÅG nos och bara tuffade på. Plockade upp pinnen och lämnade av. Då var jag så glad så jag käckt bara släppte iväg honom OCH så kan man INTE göra med Gunde. Jag måste lugnt och stillsamt visa på spåret och sedan låta honom glida iväg. När jag väl gjorde det så tuffade han vidare, vinklade, tog nästa pinne som då låg i värsta motvinden och jag hade verkligen inte kunnat säga ett skit om han gått med hög näsa där inte.

Han tuffade vidare till nästa vinkel och gled vidare i tillvaron. Sista sträckan vallade han fram och tillbaka men letade sig tillbaka till spårkärnan och plötsligt hade han slutpinnen i sin fina mun. Jag dog! Så glad! Jag fick tamme tusan en tår i ögat så himla rörd blev jag att han fixade detta jäkla fältspår. Vi har slitit som tokar båda två i flera veckor och plötsligt händer det! Tjihu! Vi fick 9-9,5.

 

Jag vet att jag har en tendens att överdriva men ärligt, det blåste som helsicke.

Så glad i hågen tillbaka till klubben och ytterligare 1,5 timmes väntan innan budföring och plats. Budföringen tjuvade han på. Sötnöten satt liksom på klorna och när jag andades in så pep han iväg. Han fick gå. Jag kunde visst ha ropat tillbaka honom och räddat poäng men då hade kanske go-Gunde lika gärna kunnat tagit det som ett meganej och inte sprungit alls. Hej svejs till 20 poäng.

 

Platsen - alltid nervöst. Han ligger men jag vågar ju aldrig lita hundra på nån hund mer efter blivit så blåst av Gaston som FEM år gammal gick upp första gången. Inte kul! Hur som helst han låg, fick avdrag av en domare för att han nosade - hm, ok då, jag såg det med men den andre domaren såg inte hi, hi, hi så där fick vi 9-10.

 

Lydnaden gick ok. I mina ögon sett så har vi en del i linförigheten att pilla med och framförgåendet, i övrigt är jag helt nöjd med grabben. Han slog i hindret vilket är lite onödigt. Undrar vad han säger om 85 cm sen i elit?

 

Jag är verkligen skitglad, ända in i hjärtat. Vill skicka ett stort tack IGEN till Anneli D och Ulrika L som kommit med så bra tips och tankar under tre skitjobbiga veckor. Det känns ju lite hopplöst när man försöker med alla tidigare varianter på spårträningstips och det inte hjälper. När man känner att man inte kommer en jäkla millimeter längre i utvecklingen.Så dök det plötsligt upp tips och ja, resultatet vet ni ju.

 

Hej på er, nu ska jag ner och äta Anders fantastiskt goda kålpudding som han gjort med min quorn. Så jäkla god!

 

Ps, tack för alla goa grattishälsningar - jag blir jätteglad! Ds

Hur det än går så kan jag med gott samvete tänka att jag har i alla fall försökt att lösa Gundes svårigheter med fältspår. Gunde har på 22 dagar gått 19 spår med varierande resultat. Jag har trakasserat Anneli D och även den sista veckan, efter fått hjälp, av Ulrika L. Ulrika förstod, genom att ha läst i min blogg, att jag var på gränsen till ett sammanbrott (en vecka innan tävling och spåret strular och strular) så hon var bussig och la ett spår samt kom med riktigt bra tips. Dessa tips blandat med Annelis engagemang har gjort att jag kan känna ett litet men dock ett hopp om imorgon.

 

När jag läser i vår träningsdagbok så står följande kommentar angående apporteringen den 25 augusti "Påbörjat att Gunde ska hålla fast apporten ordentligt när jag drar åt andra hållet (utan att tugga vilt alltså)". Igår apporterade Gunde för en tia.

 

Igår träffade jag goa Sanna G (ni som är anti facebook - man kan ha hjälp därifrån med...). Hon skrev att hon var i behov av hjälp med markeringsövningar inför appellen samt plats. Jag högg direkt och vi fick till en plats, vi gjorde budföringar och hon körde igenom mig och Gunde med linförighet och framförgåendet. Gick bra! Vi länkade sedan läggande, inkallning, apport och hopp. Gunde såg minsann att Sanna hade HANS apport och dessutom stod hindret i hans åsyn vilket resulterade kaos i kontoret. Ligg hade han minsann aldrig hört talas om. Nåja, vi fick till det så det känns ok. Förresten har jag varit ute i trädgården gjort läggande idag mellan hopphinder och apportbock. Det gick fint. Jag var fig åt Sanna, kul det är ju rätt många år sedan jag tränade sök med goa Gipsy. Jag fick en härlig kyss av Biz, rätt på läppen. Rätt snyggt faktiskt, vaddå botox? Onödigt, träna med en kelpie och du får snygga läppar gratis.

 

Nu tror jag Gunde får vila från träning resten av dagen. Det blir fotboll, sista för säsongen med Mariebo i eftermiddag och det kan vara en lagom tråkig aktivitet för Gunde idag.

 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag imorgon kväll kan skriva om en lyckad appell but we never know!

 

Fina Gunde som kikar ut över gölen hemmavid.

 

 

 

Herre jösses, sen jag betalade in appellen så har jag lagt fältspår överallt. Gunde har verkligen supersvårt för detta. Jag minns när jag gräver i min urhjärna att jag genomled samma pärs när jag anmält Gaston till appellen. Då vet jag att jag for runt bland grannarnas fält och la spår hysteriskt. Here we go again men nu är det med Gunde.

 

Jag har slitit mitt hår och på andras tålamod t ex Anneli D som ställt upp hundra procent när jag varit helt uppgiven. Hon har tvingat mig att tänka... när funkar det? var funkar det? varför funkar det där och inte där? Ni vet såna där jobbiga frågor som man naturligtvis skulle tänka själv men jag får nån form av tävlingsstress och har svårt att sortera ut vad som är vad. Enklast att konstatera att det fungerar ju för helsicke inte, punkt. Lite svårt att jobba vidare med det tänket bara men jag har reflekterat mig sönder och samman (som sagt med god hjälp av Anneli) och vips så började det lossna lite för Gunde.

 

Idag var vi tillbaka på ruta noll igen men då räddade Gaston upp mitt totala sammanbrott genom att visa att även han den rutinerade räven slet hårt med sitt spår. Skillnaden på den rutinerade killen och Gunde är att Gaston går ner i tempo och blir väldigt noggrann när det är svårt, Gunde stissar till det och går upp i stress vilket inte är någon bra strategi.

 

Emmas Saga hade samma problem som Gunde så vi snokade snabbt upp nya fält, lade nya spår och de gick bättre för båda men vi var ju inte direkt supernöjda.

 

Både för min egen men mest för Söt-Gundes skull la jag nu ett spår ikväll i en kohage och kära nån, jämfört med alla fältspår så gick detta som på en räkmacka. Tack gode värld för det.

 

Mitt liv som spårhund... vänta, vänta och vänta.

 

Jag kanske kan pressa ut snoken i gallret?

 

 

Inte nog med att jag då hetsar runt med fältspår så valde jag i ett svagt ögonblick, eller om jag möjligtvis just då kände mig ovanligt stark, att anmäla mig till tjejmilen. Så den klämde jag in förra helgen med. Jag och hundarna har varit skitduktiga och sprungit som små gnuer för att klara orka 1 mil. Vi var tre tjejer från jobbet som åkte upp. Tyvärr fick en av tjejerna agera hejarklack för hon hade en ond hals och det får man inte springa med. Vi andra sprang och det gick jättebra.

Jösses, mitt mål var att inte gå och att komma under 70 minuter. Jag sprang och fixade milen på 1,04. Shit, jag har varit helt odräglig på jobbet denna veckan och nogsamt påtalat att jag minsann kan springa en mil.

 

Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att jag nästa måndag kan vara odräglig och skryta med att Gunde kan minsann spåra 300 meter på fält. Snälla, rara nån låt det bli så. Vi har ju liksom lite kvar med framförgåendet att greja med och budföringen. Som tur är har vi världens absolut i särklass mesta goaste dagisplats till Gunde. De tränar lite rapport med honom (tack vare dom som han kan ordet marsch, jag trodde ju Gunde var ett geni som lärt sig det själv men det visade sig att vissa faktiskt tränar sånt...), de åker med honom till Piren så han får äta god glass och de är i stadsparken och spanar i fågeldammen. Allt detta grejar han med medan Gaston jobbar för sin lön. Så olika det kan vara. Jag är i alla fall så himla tacksam över att det löst sig med Gunde.

 

Märker ni hur jag hoppar hit och dit. Så är hela min hjärna just nu. Spår, fält, skog, hage, framförgående, apportering, position i linförighet, hoppet och budföring. Inte konstigt om det börjar brinna där uppe.

 

Höres!