GASTON OCH GUNDE

Tjihu, vilket superkul kurs vi går Gunde och jag. Igår när jag kom dit var jag verkligen inte på humör, riktigt jäkla tjurig kände jag mig. Så där äckligt tråkig som säkert ni aldrig är. Jag började med att gå in på teorin utan Gunde för han är så apjobbig med sitt pipande efter brudar. Då sitter alla där med sina hundar... hm... bita ihop eller bryta ihop. Men vad tusan, jag hämtade  Gunde och tamme tusan att grabben skötte sig strålande.

Igår testade jag lite grejer med Gunde som jag fick med mig från Anders Kjernholm och hur kul är det inte när Gunde bara gör det. Vi testade rutan för första gången ever i den hundens liv. Klart han började med att apportera en kona, de var ju skitfina. Om man inte ska apportera måste de vara någon form av target, typ tasstarget. Det gick så där kan jag säga med den tasstargeten. Snabbt insåg Gunde att nix, ingen bra idé. Jag shajpade in killen i rutan så han galopperade in från kanske 8 meters håll. Va??? Jag fattade knappt vad som hände. Jag tror lite att en gång är ingen gång så det ska bli ruskigt spännande när jag hittar mina egna konor och planterar ut dom i trädgården om han kommer ihåg vad han gjorde. Troligen inte... han har liksom ett teflonminne för tillfället. Det är som löningen ungefär, det bara rinner iväg.

Vad gjorde vi mer, jo vi kedjade ihop några moment kan man säga för att kolla av uthålligheten. Hi, hi, hi se till att göra grejer som de gör för en tia sa den goa Anneli. Jag kunde ju lägga ner direkt. Vi kom väl typ 3 steg i fria följet så hade väl Gunde glömt vad tusan vi höll på med. Gör om, gör rätt. Äh, vi fick till en liten kedja till slut så jag kunde belöna.

Jag är så himla glad över att jag anmälde mig till kursen.

Nu ska jag rasa ihop i soffan och göra absolut ingenting mer denna dag.

Tjingeling!

Rysligt synd att den gått så snabbt bara. Alltså, fredagkväll när man sjunker ner i soffan och bara är. Hur skönt är inte detta på en skala? Hela helgen framför sig och sen wroooom så är det söndagkväll. Vad hände? Vi har i alla fall haft en skön helg. Igår när Myran tränade traskade hundarna och jag i stan i 1,5 timme. Mycket nyttigt för vissa tonåringar och då även för den tonåringens matte. Gaston bara stönade... Gunde var i himmelriket med alla dofter överallt.

Igår hade vi lite kräftskiva här hemma. Vi är några familjer som träffats sedan ungarna var små och det är så himla mysigt när vi träffas. Igår var även Åsså (schäferkille i samma ålder som Gaston) med. Han och Gunde leker som tokar. Skönt att kunna ha tre grabbar inne utan några som helst problem.

Idag blev det spår i Djupedal. Fina, fina spårskogar man blir alldeles glad när man kommer dit. Spåren gick kalas för alla. Jag tycker att Gunde är lite fladdrig men säg vad som inte fladdrar i den grabben just nu.

Vi väntar på våran Myra. De åkte iväg från Mariebo kl 09.00 idag (alltså ingen sovmorgon idag heller...). Den superviktiga matchen började kl 13.00. DE VANN!!! De väntades hem kl 18.00 men NOT! Bussen pajade och nu är det ny landningstid på Mariebo kl 20.45. Fatta vad tråkigt när man bara vill HEM!!! och föräldrarna bara vill vara hemma. Nåja, bara att bita ihop.

Nu är de en match ifrån att kvala till division 1. Den går på lördag hemma. Hur spännande som helst. Jag skulle egentligen åkt på valpträff, vilken jag sett fram mot hur mycket som helst. Men av flera orsaker bland annat våra satans bilar som är under reparation och ska repareras. Det rinner iväg duktigt med pengar på de där bilarna just nu. Det var en av anledningarna till att jag får stå över resan till Örebro och träffa Gundes syskon. Himla dumt men jag får trösta mig med att gå på en spännande fotbollsmatch. Mariebo behöver bara spela oavgjort. Jag kommer väl svimma av spänningen.

På tisdag är det kurs för Gunde igen, jösses, har jag tränat eller har jag tränat??? Faktiskt INTE. Jag vet, inte likt mig men det är dagens sanning. Visst vi var ju hos Anders Kjernholm förra veckan men det blev ju inte alls den träningen jag hade tänkt och sen fick jag ju tänka om dessutom. Kanske därför jag hade migrän i dagarna fyra förra veckan. Givetvis, klart det var. Kaos i kontoret = migrän och det i sin tur ledde till ingen träning alls. Upps så det kan bli.

Nu en ny vecka med nya möjligheter. Vi kör så det ryker!

See you!

Måndag liksom bara svepte förbi. Tisdag då for jag, Emma och Helene till Anders Kjernholm. Vi har tränat för Mona flera gånger men hade hon inte någon tid över förrän om evigheter och vi ville ha hjälp NU! Jag är supernöjd med eftermiddagen hos Anders. Jag fick med mig tankar om min träning med Gunde och faktiskt som jag tänker använda mig av även med Gaston. Vi pratade inte mycket momentträning utan snarare engagemang i träningen. Nu är det ju rysligt bra om föraren är engagerad men alltihop faller ju ganska platt om inte hunden är speciellt engagerad. Fick skitbra tips som ska testas. Som en parantes så fick vi godkänt vad det gäller samarbete, trygghet och chefskap. Det känns ju ganska bra... hoppas Gunde uppfattade saken likadant bara.

Trevlig kille med många bra tankar. Det är märkligt det där hur hjärnan går igång på högtryck när jag är iväg så där. Tankarna flyger hit och dit. Jag försöker desperat få någon slags system i vad jag hör men jag behöver några dagar på mig innan tankarna omvandlats till "aha-nu-fattar-jag". Sen har jag säkert inte fattat allt ändå.

Idag har pojkarna G gjort sin matte superglad. Gaston larvade omkring i tillvaron ca 5-10 meter ifrån mig och mellan oss var Gunde när två kidar for iväg som spjut med rådjursgeten efter sig. Det bara susade till i gräset så stack de iväg. Kvar stod mina två fina killar och TITTADE!!! Va, coola matten som nästan fått hjärtsnörp lyckades lugnt och sansat säga. Kanon killar, kom så går vi. Fattar ni?!? Jippi, hurra, tadam vad kul! Önskar att den där surgubben som var på mig i skogen häromåret hade sett det hela... Han som frågade om jag tappat kopplet, jäkla sur gubbe som när jag väl kom hem kom farandes i sin fina bil och letade efter sina wachtlar som sprang omkring och jagade grannens kossor. Lite kul  när jag tänker på det. Tyckte INTE han...

Kolla vilken underbart söt bild jag fått, en liten Gaston ritad på datorn.  Tack snälla!


Har just fått en ny vän. Härligt!

Hej på er, nu ska jag tråkstäda klart!

Näe, ingen ringde från Smålandsstenar så vi blev hemma Gaston och jag. Jag fick göra massor av tråkiga måstegrejer hemma istället MEN kl 15.00 var det roliga grejer på gång. Då var vi på plats när Mariebo mötte Jitex. Alltså, nu är det grymt spännande. Mariebo vann matchen med 3-0. Det kunde blivit 4-0 för Myran petade in en boll som blev bortdömt. Synd men vad tusan de vann och leder just nu serien i div 2. Hur kul är inte det???

I fredags var Gasse med på jobbet och det gänget vi var och hade aktiviteter med är så ruskigt roliga. Vi körde tävling mellan två lag. De fick göra olika grejer med Gaston och samla poäng. Då när vi håller på med detta då känner jag att det inte är klokt att det inte finns fler vårdhundar inom vården. De tillför så himla mycket. Med risk för att bli tjatig så är det tamme tusan det roligaste jag har gjort när det gäller jobb.

I lördagskväll så träffades vi några tjejer och löste världsproblem. Och som vi löste dom... Ärligt talat frågan är om det finns några problem kvar att lösa, kändes inte så imorse i alla fall.

Lite senare denna morgon träffades jag och Martin i spårskogen. Gaston och Knuffa spårade kalas men vad Gunde pysslade med vet vi inte riktigt. Han började kalas, sen nosade han iväg så fint men inte där jag hade gått... vi fick hjälpa honom på spåret igen och då spårade han iväg lika fint igen, plockade pinnar!!! och hittade sitt slut. Märkligt! Det kom en rejäl regnskur innan hundarna fick gå sina spår och kanske är det orutin som ställde till det lite för den unge Gunde. Vad vet jag?

Det skulle sannerligen varit intressant att denna dag få veta vad som hände på vägen mellan denna fina nos och nosens ägares hjärna.



Shit happens säger Gunde och tassar lyckligt vidare i tillvaron. Ska kanske lägga mig till med hans lite mer coola inställning till saker och ting.

Skulle bli fotboll kl 17.00 idag också men det vete tusan om jag tänker ställa mig ute i detta hysteriska regnväder som drabbat Skärstad. Räcker med att gå ut och gå med de två svarta känner jag.

Ha det gott!

Gaston är sig själv igen och var galet pigg på framåtsändandet och galopperade hela sträckan... Vem vågar säga något nej då? Inte jag. Inte efter att han knappt rört sig framåt i saktagåendet. Vi körde det några gånger och han gjorde kalasfina framskick, gick sedan ner i trav och kunde springa tillbaka i inkallningen. Upps... vad har hänt?

Gunde helt hysteriskt pigg och galen. Min hjärna har inte hängt med i den grabbens totala personlighetsförändring. My god, som en dynamitgubbe som rasslar runt i tillvaron. Jag är jätteglad men hjälp tänk om jag inte reder ur grabben.

Själv är jag mer eller mindre troligen den tröttaste som finns. Ni kan ju tänka er en hysterisk hormonstinn tonåring och en medelsålders, seg kvinna med en hjärna som förmodligen består av kolasmet. Känns lika segt att försöka tänka i alla fall. Jag lägger ned det - tänkandet. Varför anstränga sig när det ändå bara kletar ihop sig innan jag tänkt färdigt.

Jag går helt enkelt och lägger mig.

God natt!

Idag har Gaston jobbat två pass. Jag märkte ingenting konstigt med hans rygg/nacke. Vi var sedan och tränade en snabbis på klubben - märktes ingenting. Sen när vi kom hem och jag ska lägga honom på sidan så icke att det går. Vad är detta??? Imorgon får han vara hemma och vila...

Imorgon är det kurs med Gunde. Gäller att matten haft en bra dag och är fylld av MASSOR av tålamod. Han är liksom lite mycket allting just nu. Det är ju kul men man ska ju hänga med i svängarna när hormonerna rusar runt i hans kropp.

Tjingeling!

Värsta jäkla megastrul i upptagsrutan och dessutom bakspår. Då har vi ju givetvis ALLA pinnar med oss hem. Uppletanderutan blev 4 skick och med sig hade han 4 föremål. Igår inget tugg idag TUGG!!! En grej ville han inte ens komma in med. Det har ALDRIG hänt på tävling.

Vi var med till skallet på lydnaden sen bröt jag. Ett hyfsat fritt följ, följt av en mindre bra inkallning, katastrofkryp och en hund som knappt fick ur sig ett ljud på skall.

Gaston vill inte lägga sig på sidan. Detta fenomen upptäckte hans husse igår när det var gå-igenom-kroppen-efter-fästingar. Jag märkte ingenting på  promenaden imorse, inte i spåret och inte i uppletandet. Men han ville inte lägga sig vid inkallningen (vid starten) och inte vid krypet som han dessutom nästan reste sig upp från. Det konstiga var att jag provade att krypa utanför planen för att det var så blött och då kröp han... Nja, vi får ha det under uppsikt. Hatar när det är något med hundarna som man märker och det liksom inte märks ändå. Fattar ni?

Jaha, nu är det bara att hoppas på att Smålandsstenar tycker att reserv nummer tre SKA vara med...

See you!

Framspår! 6 pinnar och slut. Fullt på uppletandet i en ganska lurig ruta som är som i en gryta där de måste upp för en slänt för att komma åt bakkant. Inte ett enda tugg!!!

Plats - kolugn. Hunden bredvid, en liten söt malletös vände sig helt om och låg med nosen mot skytten. Gaston sket fullständigt i det. Hur skönt kändes inte det???

Lydnaden - ja först det som jag är riktigt glad över. Fritt följ 9 o 9,5 - BUSKUL! Inkallningen 8,5 o 8,5 lååååångt ställande men han LA sig! Jag tyckte han kunde tagit i lite mer om jag får tycka... Framåtsändandet 6 o 7 - med tanke på hur det såg ut i våras så ser jag en klar förbättring. Han ökade på takten när jag hjälpte honom med ett dk åt båda hållen. Hans inkallningar här var ju inte de roligaste jag sett men skitsamma. Kryp - 8 o 9 helt ok.

Det jag blev riktigt sur på honom för var stegen - NOSAR på varenda steg. Vad tusan...

När han skulle hämta tungapporten så fick han något stick i rumpan precis när han ångade iväg och det störde honom jättemycket. Han tappade tungen, som tur var inte på sina tassar. Äh, lydnaden finns det mycket att göra med. Alltså, som ni alla är så jäkla trötta på att höra men, om inte om hade funnits... så hade vi haft championatet idag.

Nu ska jag ladda om till imorgon. Undrar vad han säger om att tävla två dagar i rad flanen. Kul hoppas jag!!!

Hej hej!

Vill minnas att jag inte för så länge sedan skrev något om att Gunde är den absolut smidigaste valp som funnits i denna familj. En riktig Ferdinand som liksom funderat på saker och ting. Lugn och ja, smidig. I mina ögon trög när det gäller lydnadsträning men jag har hela tiden matat min hjärna med att både Matisse och Gaston hade också en lååååång startsträcka innan det blev lite fart i dom. Jag pratar nu om typ lydnadsmoment. Den stora skillnaden på de andra två och Gunde har varit att Gunde är så jäkla myspysig. Matisse var det - bara med mig. Gaston är ingen myspyskille utan vill ha lite mer rejäla klappar och kliningar (har jag skapat ett nytt ord?). Gunde däremot är hela familjens kelgris. Han älskar att komma upp i knäet (numer bara med framdelen av sin långa kropp). Sen pussar han och tjagglar i håret. Så himla go är han.

Jag vet inte vad som har hänt men Ferdinand har flyttat ut och in har det kommit en tonåring. Tuff och så jäkla stora utåt och pytteliten egentligen. Gunde är inte bara stor och tuff han anser sig själv vara så grymt snygg med. Han blir kär till höger och vänster. Drar i kopplet vilket den hunden ALDRIG gjort innan, han fastnar i luktfläckar lika med tikpiss. Han är gapig i bilen, utanför bilen och för att inte tala om när stora tuffa Gunde får vansinnesanfall när UFO:n landar i vår trädgård. Sen att Ufot är hans husse är en helt annan sak. My god!

I lydnaden har Gunde plötsligt fattat grejen och lägger sig blixtsnabbt, stannar som jag vet inte vad och kan hålla kontakten i fritt följ cirka en nanosekund. Sen är det något annat som fladdrar förbi som han bara måste hålla koll på. Överdriver kanske en liten aning, han kan klara hålla kontakten lite längre om vi är i en ostörd miljö. Synd att det sällan är det på tävling...

Så med det ena kom det andra skulle man kunna sammanfatta det hela med.

Gaston har varit ledig idag. Han har jobbat mån-ons och ska med imorgon igen. Igår hände en sån där grej på jobbet som jag aldrig kommer att glömma. Gaston träffade för första gången en person igår som han inte hälsat på innan. Det blev kontakt mellan dom direkt. Jag fanns inte. Gaston, som jag slitit häcken av mig med för att han SKA lyssna på andra när vi är på jobbet. Han ska sitta, ligga, komma och allt var det är även om jag inte har sagt det.
Igår så skötte han sig lysande. En riktig guldstund blev det. Personen fick honom att utföra både det ena och det andra och jag sa inte ett ljud. Riktigt häftigt med tanke på att personen ifråga endast kunde använda sin röst för att be Gaston göra grejerna. Rösten var tunn och det var inte mycket kraft bakom orden. Inga kroppskommando över huvudtaget, Gaston lyssnade och gjorde det personen bad om. Det var verkligen häftigt att se. Vet inte vem som var gladast personen eller jag...

Förutom vårdhundsjobbet har Gaston tränat mån, tis och onskväll. Fokus - gå snabbare på framåtsändandet och lägg dig på inkallningen. Plötsligt införde Gaston sitt i inkallningen igen. Han har såna perioder emellanåt och fråga mig inte vad som framkallar dom. Kan ju inte skylla på jakten längre... Vi har även lagt tid på att kryp betyder kryp. Idag har vi tränat lite höger- och vänstersvängar. Nu är det bara att hålla tummarna på lördag när vi drar på tävling. Man vet ju aldrig vad den killen har i bakfickan. Kan ju hända precis vad som helst. Spännande - NOT!




Hej svejs!

Gaston han lyckades på sitt sätt och jag på mitt. 

Vi kom i tid. Jag hade karta och GPS och följde tantens röst slaviskt även om jag tyckte det var lite märkligt när vi åkte omkring på den Skånska landsbygden men hur det var så var vi till sist framme vid det äldreboende där testet skulle göras.

Jag var i god tid, två timmar innan. Här skulle inget riskeras med felkörningar inte. Boendet låg intill en vacker park och jag tänkte så här, att om jag bara går åt vänster hela tiden så kan det inte gå fel. ELLER HUR?!?

Det är helt galet, hur illa ställt det är med mitt lokalsinne. Det är verkligen inte på låtsas. Jag lyckades, jag tog bara en liten gir åt höger under promenaden och det räckte. Jag var helt väck. När vi gått en timme kände jag den där paniken komma krypande när hela jag inser att jag vet verkligen inte var jag är. Jag hittade två underbara ungdomar i en busskur som snabbt insåg att tanten hade panik. Med lugna röster förklarade de hur jag skulle gå.

Jag borde ju lärt mig att jag inte kan ta till mig information när jag är i det stadiet, tiden rusar iväg och helsicke också. Hur det var så skulle jag gå rakt fram och sedan till vänster. Eller vad det till höger??? Anfall nummer två blev på en stackars brevbärare som höll på att svälja sin post av rena chocken när det kommer framrusande en galning med en hund och yrar om äldreboende. Coolt släkte de där brevbärarna. Han förklarade lugnt och sakligt att jag skulle gå rakt fram och sedan ser jag äldreboendet till vänster. Jag sprang som en antilop och där var det ju. Mitt framför ögonen. Phu!

Jag satte mig i bilen och där satt jag till det var dags. Lika bra det liksom.

Så var det dags. Jag blev så nervös. Hörde hur hjärtat bankade och händerna skakade. Jag tänkte att nu svimmar jag. VARFÖR??? Jag hade ju bestämt mig för att ta det som en vanlig dag på jobbet. Ha, ha, ha jag är så skojig när jag tror att jag kan bestämma över min kropp och själ.

Hur det var så fick vi först göra några grejer med en statist. Gaston skulle hämta och lämna grejer, han skulle gå bredvid en rollator med störningar på vägen som han inte fick bry sig om (matskål med mumsiga grejer i och en skitrolig leksak bl a). Han skulle leka med statisten och komma när jag ropade (det gjorde han efter FEMTE gången, där trodde jag det var kört). Han skulle ligga kvar hos statisten när jag grejade med annat. Han fick vara själv med tre personer i ett rum, han blev kramad och borstad. Vi fick gå i trappor upp och ned och till slut fick vi gå in på en avdelning och träffa ett gäng äldre som satt i sitt dagrum. Där hade jag fått i uppdrag att utföra en aktivitet med någon av dem. Det skulle ingå hämta och lämna av. Där kände jag mig trygg för det är som en vanlig dag på jobbet med Gaston. Vi hade en skitrolig stund tanten, Gaston och jag. Jag kände att skitsamma om det gick åt skogen med "lydnadsgrejerna" som vi började med (han slarvade med avlämningar och blev helt kär i en pipleksak bland annat). Det här är i alla fall det viktigaste, att se när någon blir lycklig av att träffa min Gaston och få göra lite grejer med honom.

Efter detta (tog ca 45-50 min) så var det slut. Jag med... Vi gick igenom vad som hade hänt och hur vi hade skött oss. De påpekade bland annat avlämningarna men att det var inget att hänga upp sig på. Faktum var att vi fick höra att vi var ett excellent par. Då började jag fatta att vi kanske var godkända. Det var vi! Jag frågade tre gånger om det verkligen var sant.

Fattar ni att jag sökte pengar för att utbilda en vårdhund i slutet av 2009. Vi påbörjade projektet med en redan utbildad vårdhund för att se om det fanns något intresse. Som ni vet så fanns det och Gaston och jag gav oss in i leken. Till att börja med fick han bara vänja sig vid miljön - rullstolar, rollatorer, käppar, folk som pratar hela tiden och samtidigt, att bli klappad från topp till tass, att lyssna på andra. Det har Gaston fortfarande svårt för. Tacka tusan för det. I fyra år har jag lärt den hunden att skita i vad andra sysslar med runt omkring när vi tränat jakt och bruks. Plötsligt SKULLE han lyssna på andra.
Hösten 2010 var hysterisk då jag läste 75%, jobbade ca 70% och påbörjade vårdhundskursen i Eskilstuna vilket innebar massor av plugg där också plus träning av Gaston, vi tävlade aktivt i brukset hela hösten med. 

Sammanfattningsvis kan man säga att är man tillräckligt motiverad för något så går det. Jag är verkligen ingen superwomen som klarar allt, jag har minsann haft riktiga dalar där jag känt att jag skiter i det men sen på något vis så har det alltid vänt och vips så har vi kommit i hamn.

Stort tack till alla som ställt upp och trott på oss. Extra plus till min familj som på något märkligt vis alltid finns där hur jäkla jobbig jag än är.

The man!!!


Idag skulle vi spårat ihop med Martin och Emma men Martin fick lite annat att göra så vi ställde in. Men så bestämde jag mig för att lägga spår till grabbarna i alla fall. Vilken tur att jag gör såna vändningar i tankarna ibland för idag mina vänner så spårade  Gunde sitt bästa spår ever. Han plockade pinnar och spårade på så jag trodde jag hade Gaston i selen. Härligt.

Gaston tog ett jättefint upptag. Lugnt och fint, kollade av och bestämde sig sedan för att gå åt rätt håll! Själva spåret gick kalas.

Nu ska vi ladda fotboll!

We did it!!! Jag var sjukt nervös vilket jag inte trodde jag skulle vara men tji fick jag. Gaston och jag blev godkända och herre jösses, det känns som Mount Everest lämnade mina axlar.

Återkommer imorgon!

God natt...