GASTON OCH GUNDE

Åh vad jag njuter. Det är så hiskeligt skönt att bara vara. Vi har varit en vecka på Öland. I år slapp vi regnet nästan hela veckan. Otroligt! Trodde inte det kunde hända oss.

Vi passade på att gå på fotboll i Kalmar. Tack vare att Straight flush-Carina räddade oss kunde även jag hänga med på EM-fotboll Norge-Italien. Hon tog hand om grabbarna medan vi hejade på Norge. Det var grymt varmt. Vi hamnade på läktaren med stekande sol. Ärligt talat, jag trodde vi skulle rinna bort. Fläktade hysteriskt med allt som gick för att få lite luft. ALLA var genomsvettiga vilket var en fördel för man kunde inte utröna vems svettlukt som var vems. Matchen och stämningen var superhäftig. Att Norge dessutom vann gjorde ju inte saken sämre. Synd att de inte gjorde repris i finalen. Hundarna var härligt trötta när vi hämtade dom. Tro jag det, lämnade med andra jyckar och jag kan tänka mig vad Gunde hade haft att stå i. Gaston funderade nog mer på vad i helsicke det var som hände - varför är jag här?

 

Vår gamla, fina husvagn stod pall även i år. Det som var konstigt var att campingen inte var ens på gränsen full. Så lite folk har det inte varit på flera år och då hade vi ändå kanonväder. Skönt i och för sig eftersom Gunde bestämde sig för att ALLA tikar på campingen var potentiella dater till honom. Jobbigt för honom och för mig...

 

De svarte uppskattade livet på Öland. Det där med att bada är ju Gundes absoluta favoritgren. Shit, han är inte klok. Dyker och far runt åt alla håll, upp, ner, över och under. Gaston framstår som en farbror när han lugnt glider ut och tar sig ett stilla dopp och är nöjd med det.

 

Kära nån så risig man kan bli av en vanlig, sketen förkylning. När väl näsan fick ordning på snoret så fick väl hjärnan nog och har värkt mer eller mindre konstant i tamme tusan en vecka. Jag blir vansinnig! Vem har tid att ha ont i skallen? Pillar i mig mina migräntabletter, värken försvinner men den tröttheten som infunnit sig denna vecka är helt galet jobbig. Färdiggnällt!

 

I onsdags kom vi iväg till Ditte i Motala. Jag tycker det är så himla kul att höra alla dessa duktiga hundförare som trots att de har samma grundtänk vilket jag uppfattar är - att ha kul med sin hund så tränar de lite olika. Nu är det inte alla förunnat att bara för att de är vansinnigt duktiga med sina egna hundar så kan de lära andra hur de ska göra med sina hundar. Ditte tillhör definitivt skaran - att se varje ekipage som unikt och är urbra på att lära ut.

 

Vi åkte hem fyllda av tips och idéer om hur vi ska fixa till ett och annat som t ex ÄNTLIGEN vågade jag en ingång på vittringen. Fick bra råd om hur jag ska balansera det lugna, VIKTIGA, urvalet med snabb ut- och ingång. Nu är det bara att lyckas få ihop det...

 

Fick även hjälp med apporteringen. Gunde älskar att apportera men håller som en mes vilket gör att apporten glider runt i käften på honom som jag vet inte vad. Tränar vi med fart så håller han betydligt bättre men så fort det blir kortare avstånd, vilket det blir med en matte som fasen inte kan få iväg apporten många meter, så blir greppet löst och apporteringen blir inte bra. Han tycker även att det är jobbigt när han är nära mig... Här finns klar förbättringspotential om man säger så.

 

Emma och Saga var skitduktiga men ännu bättre ska det bli. De tränade ingångar, hopp, fritt följ och lite annat.

En riktigt givande och kul kväll var det.

 

Idag har de här grabbarna varit i de härliga skogarna kring Djupedal. Alla spårade fint, Gunde vindande in en plastklädnypa som satt skithögt upp, trots att det var i medvind... Det ni! För övrigt så tycker jag han skötte sig fint.

 

Det har ju liksom varit hysteriskt varmt idag och jag vet nog att ormar gillar sånt väder. Jag har lite span på allt som ser ut som en orm. En himla massa pinnar som är rysligt lika ormar, har ni tänkt på det. Givetvis såg jag såg en kopparorm, jag tog ett gigantiskt megahopp in bakom Emma men jag dog inte. Hann till och med se att det var en kopparorm som ju tydligen är en ödla men varför ringlar den då omkring som en orm och är onödigt otäck?

 

Våra fina killar som skiter fullständigt i om pinnar ser ut som ormar, herre jösses, man ser väl skillnad på en pinne och en orm eller???

 

 

Jag och Emma drog till Göteborg för att vara med på en clinic för Maria Brandel och Siv Svendsen. Suveränt bra! Underbart, härligt när människor inte bara säger att det ska vara kul att träna hund utan även VISAR och delar med sig HUR man har kul när man tränar hund.

 

Jag är så himla glad att vi åkte. Fylld med tankar och ideér hur vi kan jobba vidare för att nå våra mål. Men är det inte märkligt att när jag liksom höll på att sprängas för jag ville ut och träna då blir jag sjuk. Apförkyld och en migrän som höll på att spränga hela skallbenet. Eller är det den där himla starten i tjejmilen som jag fick av syrran som gjorde att jag blev sjuk. Är det min kropp som liksom inte vill vara med på alla kuliga grejer som min hjärna vill hålla på med??? Trött jag blir.

Det är inte läge att gå hem och vara sjuk i semestertider. Det liksom dräller ju inte av folk som gör ens jobb. Mina, goa jobbarkompisar sjasade hem mig i måndagseftermiddag och jag fick inte komma idag om det var det jag trodde, så nu har jag varit hemma och kurerat mig (tur man lever med en biodlare).

 

Imorgon ska jag jobba och på kvällen SKA jag åka till Ditte i Motala. Här ska tränas! Jag tror Gunde kommer uppskatta det hela. Han har under hela eftermiddagen och kvällen igår och sedan fortsatt hela dagen idag att trakassera mig med nyss-druckit-vatten-pussar, lägga skor och slemmiga leksaker i mitt ansikte när jag slumrat i soffan, lagt sin inte allt för lilla kropp liksom nästan på min, skramlat i den tomma vattenskålen, gått runt och viftat på svansen så vattenglas och kaffekopp farit åt helsicke och ja, name it. Varje gång jag gjort en ansats till att resa mig så far båda grabbarna i taket och snudd tjoar HURRA! She´s alive! för att snabbt inse att näe, hon vände visst bara på sig.

 

Jag blev faktiskt lite piggare idag på morgonen när jag snörvlade mig igenom JP och kom till sista sidan och fick se min fina kille in action. Herre jösses, jag blir så himla glad när jag ser honom jobba. Jag vet hur mycket han betyder för dom som var där. Det var ingen överdrift det hon skrev i artikeln för de tycker verkligen om Gaston ända från svanstippen och ut till nosen. Det spelar tamme tusan ingen roll vad han hittar på så är han såååå go! Och, ja, det är han ju.

 

Nu ska jag fixa lite så vi kan komma iväg i tid imorgon Gunde och jag.

 

Attjo på er!