GASTON OCH GUNDE

Gaston han lyckades på sitt sätt och jag på mitt. 

Vi kom i tid. Jag hade karta och GPS och följde tantens röst slaviskt även om jag tyckte det var lite märkligt när vi åkte omkring på den Skånska landsbygden men hur det var så var vi till sist framme vid det äldreboende där testet skulle göras.

Jag var i god tid, två timmar innan. Här skulle inget riskeras med felkörningar inte. Boendet låg intill en vacker park och jag tänkte så här, att om jag bara går åt vänster hela tiden så kan det inte gå fel. ELLER HUR?!?

Det är helt galet, hur illa ställt det är med mitt lokalsinne. Det är verkligen inte på låtsas. Jag lyckades, jag tog bara en liten gir åt höger under promenaden och det räckte. Jag var helt väck. När vi gått en timme kände jag den där paniken komma krypande när hela jag inser att jag vet verkligen inte var jag är. Jag hittade två underbara ungdomar i en busskur som snabbt insåg att tanten hade panik. Med lugna röster förklarade de hur jag skulle gå.

Jag borde ju lärt mig att jag inte kan ta till mig information när jag är i det stadiet, tiden rusar iväg och helsicke också. Hur det var så skulle jag gå rakt fram och sedan till vänster. Eller vad det till höger??? Anfall nummer två blev på en stackars brevbärare som höll på att svälja sin post av rena chocken när det kommer framrusande en galning med en hund och yrar om äldreboende. Coolt släkte de där brevbärarna. Han förklarade lugnt och sakligt att jag skulle gå rakt fram och sedan ser jag äldreboendet till vänster. Jag sprang som en antilop och där var det ju. Mitt framför ögonen. Phu!

Jag satte mig i bilen och där satt jag till det var dags. Lika bra det liksom.

Så var det dags. Jag blev så nervös. Hörde hur hjärtat bankade och händerna skakade. Jag tänkte att nu svimmar jag. VARFÖR??? Jag hade ju bestämt mig för att ta det som en vanlig dag på jobbet. Ha, ha, ha jag är så skojig när jag tror att jag kan bestämma över min kropp och själ.

Hur det var så fick vi först göra några grejer med en statist. Gaston skulle hämta och lämna grejer, han skulle gå bredvid en rollator med störningar på vägen som han inte fick bry sig om (matskål med mumsiga grejer i och en skitrolig leksak bl a). Han skulle leka med statisten och komma när jag ropade (det gjorde han efter FEMTE gången, där trodde jag det var kört). Han skulle ligga kvar hos statisten när jag grejade med annat. Han fick vara själv med tre personer i ett rum, han blev kramad och borstad. Vi fick gå i trappor upp och ned och till slut fick vi gå in på en avdelning och träffa ett gäng äldre som satt i sitt dagrum. Där hade jag fått i uppdrag att utföra en aktivitet med någon av dem. Det skulle ingå hämta och lämna av. Där kände jag mig trygg för det är som en vanlig dag på jobbet med Gaston. Vi hade en skitrolig stund tanten, Gaston och jag. Jag kände att skitsamma om det gick åt skogen med "lydnadsgrejerna" som vi började med (han slarvade med avlämningar och blev helt kär i en pipleksak bland annat). Det här är i alla fall det viktigaste, att se när någon blir lycklig av att träffa min Gaston och få göra lite grejer med honom.

Efter detta (tog ca 45-50 min) så var det slut. Jag med... Vi gick igenom vad som hade hänt och hur vi hade skött oss. De påpekade bland annat avlämningarna men att det var inget att hänga upp sig på. Faktum var att vi fick höra att vi var ett excellent par. Då började jag fatta att vi kanske var godkända. Det var vi! Jag frågade tre gånger om det verkligen var sant.

Fattar ni att jag sökte pengar för att utbilda en vårdhund i slutet av 2009. Vi påbörjade projektet med en redan utbildad vårdhund för att se om det fanns något intresse. Som ni vet så fanns det och Gaston och jag gav oss in i leken. Till att börja med fick han bara vänja sig vid miljön - rullstolar, rollatorer, käppar, folk som pratar hela tiden och samtidigt, att bli klappad från topp till tass, att lyssna på andra. Det har Gaston fortfarande svårt för. Tacka tusan för det. I fyra år har jag lärt den hunden att skita i vad andra sysslar med runt omkring när vi tränat jakt och bruks. Plötsligt SKULLE han lyssna på andra.
Hösten 2010 var hysterisk då jag läste 75%, jobbade ca 70% och påbörjade vårdhundskursen i Eskilstuna vilket innebar massor av plugg där också plus träning av Gaston, vi tävlade aktivt i brukset hela hösten med. 

Sammanfattningsvis kan man säga att är man tillräckligt motiverad för något så går det. Jag är verkligen ingen superwomen som klarar allt, jag har minsann haft riktiga dalar där jag känt att jag skiter i det men sen på något vis så har det alltid vänt och vips så har vi kommit i hamn.

Stort tack till alla som ställt upp och trott på oss. Extra plus till min familj som på något märkligt vis alltid finns där hur jäkla jobbig jag än är.

The man!!!


Idag skulle vi spårat ihop med Martin och Emma men Martin fick lite annat att göra så vi ställde in. Men så bestämde jag mig för att lägga spår till grabbarna i alla fall. Vilken tur att jag gör såna vändningar i tankarna ibland för idag mina vänner så spårade  Gunde sitt bästa spår ever. Han plockade pinnar och spårade på så jag trodde jag hade Gaston i selen. Härligt.

Gaston tog ett jättefint upptag. Lugnt och fint, kollade av och bestämde sig sedan för att gå åt rätt håll! Själva spåret gick kalas.

Nu ska vi ladda fotboll!