Jösses!

Gaston är sig själv igen och var galet pigg på framåtsändandet och galopperade hela sträckan... Vem vågar säga något nej då? Inte jag. Inte efter att han knappt rört sig framåt i saktagåendet. Vi körde det några gånger och han gjorde kalasfina framskick, gick sedan ner i trav och kunde springa tillbaka i inkallningen. Upps... vad har hänt?

Gunde helt hysteriskt pigg och galen. Min hjärna har inte hängt med i den grabbens totala personlighetsförändring. My god, som en dynamitgubbe som rasslar runt i tillvaron. Jag är jätteglad men hjälp tänk om jag inte reder ur grabben.

Själv är jag mer eller mindre troligen den tröttaste som finns. Ni kan ju tänka er en hysterisk hormonstinn tonåring och en medelsålders, seg kvinna med en hjärna som förmodligen består av kolasmet. Känns lika segt att försöka tänka i alla fall. Jag lägger ned det - tänkandet. Varför anstränga sig när det ändå bara kletar ihop sig innan jag tänkt färdigt.

Jag går helt enkelt och lägger mig.

God natt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0