Pannlampan - en fantastisk uppfinning!
I pannlampans sken gick vi en lång promenad i ett snöigt vinterland (jösses, låter som värsta poeten). Hur som helst, det är rent fantastiskt vad en pannlampa kan lysa upp tillvaron. Jag skulle troligtvis lägga mig ner och dö om jag möttes av en annan pannlampa i vår skog för där går det mycket sällan någon. Vad läbbigt, usch så kan jag ju inte tänka då vågar jag inte gå i mörkret. Blivit för mycket deckare det sista...
Jaha, det var ännu en helg som sprang förbi. Jag har inte gjort ett skit, Gaston börjar så smått tro att vi eventuellt gjort slut. Det enda som vi har tränat och det är mycket sporadiskt är lite till vårdhundsutbildningen (hoppas inte vårdhundsinstruktören läser detta).
Shit, nu börjar en annan del av Köping - måste rusa!
Har i alla fall lyckats trampa upp något som liknar en stig... Lilla Sanny.
Tjingeling!
Gud va tuff du är som är ute helt själv i skogen när det är mörkt! Skulle jag aldrig våga!!! Fast egentligen, det är nog betydligt större risk att jag möter på nån galning på våra kvällspromenader här än att du träffar nån i skogen! Men ändå! Tufft tycker jag!
Herregud då söt hon är lilla Sanny! Förstår verkligen om hon kan göra som hon vill, vem kan bli arg på en sån liten prinsessa?!
Kramar på er!
Nämen! Det försvann att det var vi som hade skrivit inlägget!
Pannlampa borde gett nobelpriset i fysik, den har räddat många kvällspromenader. Jag har hittat en upplogad skogsväg där vi kan gå och hundarna kan vara lösa och springa av sig en stund. Himla skönt att slippa gå utmed en trist vägkant. Det finns hopp om livet, säger Totte och Olle. Jag tycker faktiskt att det är ljust lite, lite längre på eftermiddagen. Är det önsketänkande eller är det så tror du?
Kram Susanne
