GASTON OCH GUNDE

Vid förra helgens tävling gick luften ur mig totalt. Ärligt talat  det känns som värsta Mount everest att ens tänka på någon plan för att Gaston ska fatta att ligg kvar är ligg KVAR! Fem år, han är FEM satans år. Näe, jag blir helt galen när jag tänker på det.
Jag kommer vara så skitnervös nästa tävling så det finns inte (egentligen en liten positiv tanke ATT skriva nästa tävling...). För som jag känner just i detta ögonblick så vill jag inte tävla mer med honom.

Snacka om martyr, tycker inte lite synd om mig själv. Jag känner hur hemsk jag är som en svart grå massa med en äcklig ullig våt offerkofta över axlarna.  Nu får jag tamme tusan skärpa till mig!!! Frågan är bara VAR hittar jag energin och träningsglädjen???

Gjorde ett tappert försök på förmiddagen och åkte ut i spårskogen. I väntan på spåren gjorde vi ett uppletande och det gjorde Gaston bra. Inget tugg! Men sen skulle vi spåra. Tack gode värld för att Gundes spår gick ok för vad Gaston höll på med vet jag inte. Upptaget var skit, när han väl kom igång i spåret så började han rätt ok men sen vet jag inte vad han höll på med... Varför, kände jag då, varför försöker jag ens (ser ni denna genomgående röda tråd i detta inlägg??? ynk, ynk och åter ynk).

Jag får sluta skriva.