GASTON OCH GUNDE

Ikväll åkte vi till Gränna för att träna när tjejerna tränade fotboll. Skulle jag inte ha gjort för det var tamme tusan absolut ingenting som fungerade. Jag är egentligen helt fascinerad över att man så totalt kan vara på helt olika planeter fast vi uppenbarligen fysiskt var på samma plats.
När brukslydnaden bara strulade så tänkte jag att jag skiter väl i den då och kör lite vårdhundsgrejer. Jag är ju jättepeppad på det nu. Tror ni att det fungerade då? Näe, så märkligt. Gaston har helt enkelt sagt upp sig... Synd för jag skrev precis på ett avtal med min arbetsgivare angående hans anställning... Taskig taiming kan man kanske kalla det.

Nu ska jag gå och gräva ner mig nånstans. Morsning!

Tänk ändå, det är detta jag längtat efter - vårluften! Så himla härligt. Jag tog mig en komptimme ledigt idag och åkte hem i raskt tempo. Tog hundarna, dummies och pep iväg.

Jag gjorde memories till Gaston - han satt och vindade och såg totalt ointresserad ut. Va?!? Trodde han skulle bli tokglad över att dummies kom fram men näe då sitter han som en jäkla uggla. Jag hörde mig själv prata med honom - men herre gud, tycker du inte detta är kul? Va? Det är ju jaktträning, en flattes liv liksom? Skärp till dig nu! Han tittade på mig med sina bruna ögon och suckade! Vad tusan!

Vi gick iväg 1,5 timme och kära nån så skönt det var. Jag undrade ju förstås om det fanns några minnen kvar alls i flanens hjärna när vi kom tillbaka till utgångsläget. Det gjorde det! Tror att detta kallas att han är en coooool flatte. När han fick sticka iväg på linjetagen så var det absolut inget fel på inställningen där inte. Smack, rätt på och tjo o hej rätt hem till matte! Upps, shame on me! Jag blev glad, Gaston var glad och Sanny var minsann också glad för hon fick också köra lite jakt. Hon fixade både markering och linjetag.

Nähä, nu kallar plikten. Mycket som skall skötas när mannen i huset är på rymmen.

Ha det gott och NJUT av våren!

Jäpp, jag är så otroligt glad över att jag tog mig i kragen och vågade skicka in min  projektansökan att utbilda Gaston till vårdhund. Tack vare det så läser jag även en kurs på distans i Malmö. Genom den fick jag möjlighet att delta på en konferens i Malmö i fredags, den hette "Djur - unika resurser i arbete med människor". Jag är såld! Jag har hittat mitt gebit i livet, en på gränsen religös upplevelse. Mamma mia, ni skulle varit med.

Jag och den tjejen som jag haft förmånen att jobba med under hösten (hon och hennes hund är ett utbildat vårdhundsteam) åkte till Malmö och våren i torsdags. Vi bodde på ett kanonhotell med en FANTASTISK frukost. Ni vet, sån där som man vill ha de få gånger i livet man hamnar på hotell. Mumsfilibabba, jag åt och drack till magen nästan sprack. Allt GI-vänligt!!! Bara så ni vet.

Vi gick upp till Universitetssjukhuset och våren hade kommit till Malmö. Det blev ända upp till 18,5 grader under dagen. Jag är faktiskt inte ledsen över att missa det genom att sitta på föreläsningar hela dagen för fy sjutton vilka fantastiska människor jag lyssnat på.

Jag hade längtat halvt ihjäl mig efter att få höra en föreläsning av Ingeborg Höök som förestår Vårdhundsskolan. Vilken kvinna, vilket engagemang, vilken energi och fatta vad denna kvinna har gjort när det gäller vårdhundar.

Hon menar på, att det är trevligt på alla sätt och vis att vårdpersonal tar med sina hundar till jobbet och de gör säkert en fin insats MEN en vårdhund är där för att jobba. Det är mitt jobb som förare att ALLTID se till hundens bästa. Jag fattade inte först vad hon syftade på men hon förklarade att en vårdhundsförare är HELA tiden tillsammans med sin hund. Den är på en avdelning under kontrollerade former och jag är där med min hund för att utföra ett uppdrag.
När vårdpersonal tar med egen hund så är vårdpersonalen där för att jobba med de äldre. Ska de in till tanten på femman så kanske inte hunden kan följa med och den måste då kanske lämnas utanför rummet. Vem ser till den då? Vem ser om tanten på nian kör över hunden med rollatorn eller sopar till den i huvudet. Fattar ni? Som vårdhundsförare är det min förbaskade skyldighet att se till att din hund får bästa möjliga förutsättningar för att kunna utföra sitt jobb.

Jag fick massor av tips på vad Gaston kan hjälpa mig med i träning av de människor som jag jobbar för (äldre). Mycket visste jag innan eftersom jag lusläser allting angående vårdhundar men Ingeborg bara öste ur sig praktiska tips och jag skrev så det jädrar i mig glödde i pennan.

Nog om detta för dagen började med en föreläsning av en kvinna som dragit igång hundkurser för utvecklingsstörda barn. Allt började med när hennes dotter (som är utvecklingsstörd) kom in i tonåren och plötsligt ville ingen vara med henne. Flickan började gå runt till grannarna och låna deras hundar, för en hund säger ju aldrig nej (när hon sa det blev det knäpptyst i salen, vi blev så himla berörda av hennes historia).

Hur som helst mamman hade, med en energi som får en duracellkanin att stå still, fixat hundinstruktör, människor med utbildade hundar som var villiga att låna ut dem till barnen och kört igång en kursvkersamhet där hund, hundensägare och ett utvecklingsstört barn jobbade ihop. Det var många och långa turer som ni förstår innan det gick i hamn. Vi fick se en film från lite olika kurstillfällen och det var så kul. Fatta vad de barnen tränade sina kroppar med allt vad det innebär med fin- och grovmotorik att gå spår efter en spårglad hund (snacka om balansträning), eller bygga hinder till agilitybanan, eller springa och gömma sig för ett sökslag. Hon kallade kurserna "Guldstund med hund". Själva grundtanken var att hitta en aktivitet som hennes dotter kunde längta till åtminstone en gång i veckan. Hon lyckades!

En annan föreläsning var om hälsokatter. Omhändertagna katter, som ni vet finns det ett oändligt antal sådana, från Katthjälpen i Malmö åkte på besök till olika äldreboenden där bland annat dementa fick umgås med katterna under en timme. De tog med socialt trevliga katter som älskar att bli klappade. Vem som myste mest är frågan, de gamle eller katterna?!?

Det var en tjej som berättade om sitt liv med assistanshund. Helhäftigt att höra.

Alltså jag går i spinn! Jag är helt såld på detta. Att det finns sådana drivande människor som det finns på Malmö universitet är ju en evig lycka (plus Ingeborg på vårdhundsskolan... min nya idol). De ser till att det blir studier på att djur verkligen bidrar med något i vården. Vi, vanliga dödliga djurägare, vi vet ju men det räcker ju inte för att det ska vara ok att ta med sig djur i vården. Men finns det vetenskapligt bevisat att det ger god effekt på hälsan, livskvaliten och (i många politikers ögon) en samhällsvinst så vips är det ok!

Det blev ett långt och säkert aptråkigt inlägg men jag måste bara få dela med mig av min kanondag i Malmö.

För övrigt har helgen fräst förbi i en rasande fart. Igår hade vi en supermysig kväll med kompisar och idag har jag varit iväg tidigt på morgonen och spårat med Martin och AG. Gaston gjorde återigen ett kanonspår på fält. Vad har hänt? Vi hann göra ett uppletande också som gick rätt ok. Sen pep jag iväg för att titta på mina tjejers fotbollsmatch och de vann!!! De behöver det så väl mina goa tjejer, ja alla goa tjejer i laget behöver få känna känslan av vinst!

En kanonhelg är snart till ända och jag är skitslut. Nu mot en ny vecka när jag ska frälsa folk med mitt vårdhundssnack.

Hej på er!

Tjejerna har tränat fotboll på grusplan i Gränna och minsann att det var en rejäl bit över för mig och flanen att träna på. Hyfsat bra störning också med tjoande tjejer och gapande tränare men jag vet inte hur jag ska tolka det här med Gasse, för han bryr sig inte. Troligen, beror det på att han är van vid tjo och tjim så om det nu är 10-15 brudar som hojtar mot vanligtvis en, so what!?!

Däremot råkade komma en schäfer och gå precis där vi var när jag skulle träna plats... Då var det lite svårt att hålla hakan i backen men om Gaston är envis så är det ingenting mot vad den han lever ihop med är. Jag kan säga att det slutade bra. Jag var nöjd och Gaston blev nöjd för han fick kattmat.

Vi tränade inkallning och han är för söt när han gör såna där tjola-hoppsan-steg. Galopp i stillastående kan man säga, fattar ni. Han vet att han ska galoppera men samtidigt är draget bakåt starkt så han ser inte klok ut när han ska skynda framåt samtidigt som han vill bakåt. Nån gång ska detta filmas. Synd om Gasse men vi fick göra om och göra rätt några gånger innan det blev någon belöning alls. Ska det vara full rulle så ska det.

Metallen gick kanon idag - phu!

Vi smygtränar lite fjärr då och då och idag var en sån gång. Häftigt när han fixar det och nu med tempo i skiftena. Kommer ihåg när vi under inlärning höll på i segt-som-kola-tempo för att han skulle få in rörelserna. Skam den som ger sig får vi väl säga idag.

Nu ska jag heja mera på HV! Just nu leder de med 1-0 med en period kvar. Hoppas!!!

Imorgon drar jag till Malmö, ska bli kul. Det som inte är kul är att åka tåg X2000. Jag blir så rackans åksjuk och måste äta åksjukepiller vilket gör mig medvetslös av trötthet. Kul sällskap jag kommer vara. 

Ha det gott!

Och då talar vi inte om skidspår! Vi har idag ÄNTLIGEN hittat mark att lägga spår. Martin och jag, de två andra prioriterade annat...

Vi la varsitt spår på fält. Det blåste kraftigt och spåren gick både på bar mark och snö. Vi passade även på att göra uppletande på ett annat fält.

Vi började med uppletandet, fyra grejer i en korridor. Gaston började - skötte sig kanon! 

Jag jublade och jag fick en känsla av att Gaston fattade att - hon är glad! Skojar bara, jag lovar hela Skärstaddalen fattade hur glad jag var.  Knuffa fixade uppletandet super också.

Sen var det fältspår. Inte Gastons paradgren men han fixade det jättebra. Han fick börja i snö och gå över på bar mark och det passade tydligen min gosse bra. Han grejade vinklar och plockade pinnar. Jag blev så glad, så glad.
Knuffa började sitt spår på bar mark och gick över i snöpartier och hade uppenbara problem. Varför? Svårare att börja med bar mark och gå över i snö eller vad? Hon var sannerligen laddad och stressen gjode väl sitt till. Hennes spår avslutades på bar mark så det blev ett bra avslut. Vi får grunna på detta till nästa gång.

Knuffa nosat reda på sitt upptag


Oj, nästan så hon spårar ur bild


Här ska tränas, det går ruskigt fort till att tävlingarna kör igång om nu snöeländet kan försvinna ur skogarna så det går att genomföra några tävlingar. Men finns det liv, finns det hopp!

Jag var på HV igår - hur kul var inte det??? Vilken helg! Först vinst för HV och sen kanonkul träning idag. Nu måste jag nog vila lite och suga på karamellen lite.

Hoppas ni haft en härlig helg ni också!

Martin, Knuffa, jag och Gaston fick den äran att vara med och köra igenom elitbrukslydnaden på en tävlingsinstruktörsutbildning ikväll. En plogad, snöig och gräs-lerig plan men det gick i alla fall att gå där.

Det som var häftigt ikväll var att köra igenom alla moment och faktiskt känna att yes, vi är på g! Det finns MASSOR att fila på men att t ex få se att vårt förb... tragglande med framåtsändandet denna vinter har gett resultat var riktigt, riktigt kul. Sen gjorde inte Gaston det perfekt på nåt sätt, men han har fattat full fart ut, sakta ner och sedan gå i mitt tempo, komma snabbt på inkallning och sen köra en repris på det hela. Vad han gjorde var t ex i första skicket att han glömde att man ska gå i mitten av gruppen, att man inte alls ska fram och hälsa på någon i gruppen och lite sånt men andra skicket blev jättebra. Han har fattat full fart och sen sakta ner. Jippi!

Det som gjorde mig mest glad på hela kvällen var att Gaston skallade! Inte ett enda uppehåll utan höll i kanonfint. Ärligt talat, han har aldrig skällt så nån gång i hela sitt liv. Hoppas han har börjat ett nytt "skall-liv". Skitkul!

Krypet - nja, jag är nöjd med vinklarna men första delen av krypet var han hög. Jag skyller glatt på underlaget. Sen att Knuffa kröp på samma underlag och gjorde det för en tia är en helt annan sak, så det så.

Inkallningen - INGEN tjuvstart, bra men herre jösses, man kan lugnt kalla ställandet för långt och sen kunde han faktiskt knappt ligga ner i det läbbiga underlaget. Det var bara helt under hans värdighet - faktiskt. Efter typ tre dubbelkommando så låg han på armbågarna, höll upp kroppen men låg ner med baken. Synd att jag inte hade kamera för han såg inte klok ut.

Fria följet - kan han bättre men det var ok.

Apporterna - helt ok. Galopperade in med tungen och det är kul.

Martin och Knuffa skötte sig strålande. Att börja med fria följet är ju inte riktigt till Knuffas fördel. Hon går kanon men låter lite... Förutom det så såg det fantastiskt bra ut. Tur jag har som har såna träningskompisar! Utan dom hade man stått sig rätt slätt.

Både Martin och jag var glada för att fått möjlighet att träna igenom hela programmet tävlingsmässigt så här långt innan tävling. Nu kan vi pilla ner det i smådelar igen och kämpa vidare. Men fatta att det fortfarande är så kul, har ju hållt på några år men kan fortfarande känna att det är himla apkul. Jag är nog rätt knäpp.

Nu ska jag ta en STOR kopp te, krypa ner i soffan och bara vara.

med andra ord - natti, natti.

Dagmatten är min bästaste kompis som snällt ställde upp när paniken infann sig. Normalt brukar Ia sluta tidigt på tisdagar men så inte idag. PANIK! Ringde och givetvis ställer hon upp - som alltid TACK!

Där blev Gaston kär, nej inte i hamstern som han trodde var en ekorre (hamstern är död men hjulet snurrar... jo det är sant, den är död men Gaston var inte inblandad i detta. Han har starkt alibi, han var hemma i Lekarebo med vittne). Nå, in hos min goa vän klev en kastrerad pudelhane. Gaston kärade ner sig fullständigt. Suck, förra året var han grymt nere i en kastrerad amstaffhane. Jag vet inte, men lite märklig är han.

Vi gick en rejäl sväng i skogen när vi kom hem så nu verkar alla känslor coolat ner sig. Han ligger totalt utslagen - med ryckningar i tassarna. Hm.

Imorgon ska vi till klubben. Kul, har inte varit där sedan - ja herre jösses, jag minns inte.

Ha en kul vecka - vår blir spännande. Bara detta att jag sitter här och skriver är rätt spännande. Vi har fått ta fram vår gamla dator för den nya är hos datorsupporten. Få se hur länge denna håller och framförallt, när och om vår nya kommer tillbaka. Spänningen är olidlig!

See you!

Vi har efter det vi varit och lyssnat på Niina Svartberg blivit så organiserade och strukturerade att vi knappt reder ut det. Mamma mia! Välplanerade träningstillfällen, reflektion och dokumentation. Det ni! Vi får se hur länge det håller den här gången.

Vad har vi då gjort idag flanen och jag. Eftersom förra veckans sidoförflyttningar var USLA så har vi tränat på det i veckan och hoppla idag satt dom. Vi körde skall, Gaston har ju lite guldfiskemun mellan varven så vi får gneta vidare med det. Kröp, gjorde vi inte... Vi var på en grusplan och näe, vi hoppade helt enkelt över det och satsade på framåtsändandet.
Saktagåendet gör vi bra men framskicken är för korta. Gör om, gör rätt! Tjuvstart på inkallningen - igen, upps! Sen bustränade jag med metallen och tung för att få till lite bättre gripande. Tungen blev helt ok men metallen, inte så bra. Det blir läxa på den!

De andra skötte sig bra och fortsätter vi på detta strålande strukturerade sätt vet jag inte hur det ska sluta.

Nu ska jag äta!

Ha en fortsatt skön söndag!

Hej och tass - solgass!

Till och med familjen höna har bestämt sig!





Gissa om de har myst i solen idag! Ja inte bara dom, förmodligen alla vi som längtar efter våren.

Det känns ju sannerligen som att den är på g.

Hej hopp - takdropp!

Jaha, utomhus dessutom. Märklig tanke när det är massor med snö precis överallt, nästan för på konstgräsplanen är det plogat minsann, heja på! Tjejerna har sin första träningsmatch ikväll.
Bara den ena av systrarna kan vara med, den andra är tvärsjuk. Jag är mycket misstänksam mot den där svinflunsevaccinationen de tog. Ärligt talat, bägge våra tjejer har tamme tusan inte varit så förkylda, hostat, haft halsfluss så mycket någonsin som denna vinter... Antingen är det flunsesprutan eller snön. Båda sakerna är ju saker som varit lite väl hysteriska för denna vinter.

Den som brukar tycka fotbollsmatcherna är riktigt tråkiga är Gaston men lika bra att han kommer in i fotbollstänket igen. Vi är snart där, fast på gröna fina planer. Åhhh, eller vad tror ni? (Känns lite avlägset när jag för en sekund råkade titta ut).

I måndags var vi hos vår pt, goa, härliga Helena. Mamma mia, vilken tjej detta är. Vi har så kul! Gaston och jag kom till henne i måndags, ut hoppade Gaston tjutande som en julgris då hans blick fångade två läckra pudlar. De stod på andra sidan ett fönster... Spelar roll sa Gaston - jag är KÄR! Mamma mia, tänkte hans matte hur ska detta gå. Hur ska vi kunna träna nåt överhuvudtaget?

Jag hade lånat med mig en rollator från jobbet för skulle minsann införas en ny grej i Gastons redan förvirrade hjärna. Troligen var hjärnan så upptagen med pudelbrudarna som gömt sig någonstans i byggnaden (enligt Gaston...) så han märkte inte ens att Helena gick omkring med rollatorn. Herre jösses. Nå ja, vi bestämde oss för att han är mental stabil punkt slut.
Hur som haver nästa projekt var att demonstrera vad vi tränat på sen sist och jag tänkte i mitt stilla sinne - eller hur? Fy på mig, efter Niina-helgen borde jag tänkt. Jajamen, här ska demonstreras. Inte vet jag men han fixade både det ena och det andra. Hämta olika namngivna grejer, inte slita trasan ur näven på Helena utan snällt bara hålla emot när hon drog, inte glufsa i sig godis utan ta fint, hämta bästaste bollen ever och lämna snyggt och prydligt i Helenas hand (här nästan sprack jag). Han fixade även att påbörja inlärning av ett helt nytt moment i sitt flaniga liv, stå still med framtassarna på en target.
Grejen är att det har vi tränat innan med musmatta men då har det varit att spring-fort-som-fasen fram till musmattan och placera en tass där. Nu ska han lära sig att försiktigt ställa sig med framtassarna på targeten och stå stilla. I förlängningen är detta att han ska kunna hoppa upp med framtassarna i sängen hos någon patient och stå still för att bli klappad på. Jäpp, vi har lite att träna på plus allt det andra. Men rackans vad kul det är. Att få till det med klicker och se hur snabbt det går om man klickar rätt, häftig känsla! Det underlättar med en coach som Helena, min nya idol! Vi har fantastiskt roligt under tiden med. Hamnar i diverse djupa diskussioner, en del riktigt seriösa, tro det eller ej.

Men herre min skapare nu måste vi åka!

Återkommer!

Jäpp, sagt och gjort. Vi bestämde oss för att tävlingspsykologi kan aldrig vara fel så vi anmälde oss till Niina Svarbergs föreläsning som var igår. 

Niina är en supermysig tjej, härlig att lyssna på och framförallt så oerhört nyttigt att höra hennes kloka ord. Lite jobbigt med för jag insåg snabbt att upps, hade visst förträngt lite sedan jag med liv och lust levde efter hennes bok år 2004. När den var nyutsläppt körde Helene och jag en studiecirkel i ämnet. Det var otroligt givande och jag fick då verkligen verktyg att hantera min nervositet på tävling med.

Jag är fortfarande nervös, tro inget annat, men jag kan hantera det så jag idag verkligen tycker om att tävla både bruks och lydnad. När det däremot gäller att starta på jaktprov så har jag något att jobba med.  En gigantiskt utmaning i att klara av att hantera min nervositet. För där kan jag säga att det fallerade totalt förra året. Sista provet var jag definitivt ingen speciellt bra coach för Gaston.

Det var även andra grejer som Niina pratade om som jag förträngt och sparat djupt ner i urhjärnan. T ex detta att kunna ta ansvar när det går fel på tävling. Det har jag inga problem med att ta på mig. Vet ju de flesta som håller på med hund att det ALLTID är vårt ansvar om det inte funkar på tävling.
Det jag däremot har FRUKTANSVÄRT svårt för är att jag även ska ta ansvar när det går bra. Jag är en fena på att säga att jäklar vad duktig Gaston var idag. Shit, fatta vilken hund jag har, född sån...

Eller kanske inte, eventuellt föds inte en hund med brukslydnaden färdigt och klart. Jag ger JANTE-lagen ett ansikte, jag ÄR jantelagen. Ni skulle sett när vi skulle göra en övning på en minut och tala om saker jag var bra på. Tvärstopp, börjar lite fjantigt med att säga t ex jag är omtänksam (alltid en trevlig egenskap och lagom skrytig liksom), sen klämde jag till med att jag är duktig på att skriva... SAMTIDIGT som när jag sa det blev jag genomsvett och illröd i ansiktet, herre gud, här sitter jag och SKRYTER om mig själv. SKITJOBBIGT!

Förra året hade jag förmånen att gå på en föreläsning med Mia Törnblom. Vi gjorde exakt samma sak där men kan ni fatta att jag har fortfarande exakt lika svårt för detta. Inte kommit ett myrsteg längre när det gäller detta.

Alla dessa negativa tankar som far i huvudet hela tiden och överallt, nej nu skrev jag till och med fel. Jag menar givetvis alla negativa tankar som INNAN farit runt i mitt huvud, det är slut med det nu. Här ska ni banne mig få se en positivt tänkande Ing-Marie hädanefter. Grattis Gaston, du åker med på ett hörn!

Hur som helst, Niina höll på mellan kl 09.00-16.15 och jag hade lätt kunnat sitta där några timmar till.

Har ni inte läst boken så gör det, "Lyckas på tävling" av Niina Svartberg.

Nu ska jag gå ner och se hur långt de kommit i Vasaloppet. Jag såg den hysteriska starten. Whao, snacka om att ha ett positivt tänkande och stå där mitt i smeten. Jag hade vevat vilt med stavarna och varit helt galen.

Hej svejs!

Kan vara tungt även för en flatte...


Bitvis var det lite mer uppåt...


Vissa flyter ju inte uppe på direkt...


Men sover gott gör vi båda två efteråt...


Full fart mot - soffan!

Ha en go helg!

Två snorkära retrievers möttes på vår väg - en var flatte och en labbe. Bägge pep och gnällde, trånade som besatta efter henne där i det gula huset - labbeslabban Saga som enligt Gastons långa näsa är i höglöp. Skönt att den andra matten tyckte det var lika pinigt som jag med ett gnällande pucko i snöret. Ge mig styrka - jag behöver det!
Trodde jag hade manglat in i den trånsjuke flanens hjärna att han inga andra ska hava bredvid mig. Vill minnas att denna diskussion pågick våren 2009. Suck, det är totalt borta hur flanens hjärnvindlar. Åh, nej nu är han på Mumlan igen. Stackars katt, jag måste rädda henne.

Att inte jag totalt bröt ihop i morse när klockradion drog igång. Va? Hur är det möjligt? Hur kan det finnas så mycket och överallt? Vår stig är igensopad av eländet IGEN! Jag tänkte trotsa naturlagarna och minsann gå ändå  i skogen men jag sjönk ner till låren och kom liksom ingenstans. Inte kul alls! Arg som ett bi fick jag minsann riskera liv och lem och gå på vägen. Vilken väg? Snudd på igenblåst den med. Observera att jag skrivit hela detta stycke utan att nämna det otäcka vid namn. Jag tänker inte befatta mig med skiten. Också ett skämt, hur ska man kunna undgå? Kommer ju inte fram till hönshuset ens.
Tala om, när jag sladdade och slirade iväg i morse till ett möte som jag naturligtvis kom för sent till. Nåja, jag kom ju i alla fall, det var dom som inte ens dök upp.

Jag är sur och faktiskt inte alls nån kul typ. Riktigt grinig faktiskt. Precis som livet blir roligare för det. Icke, åtminstone inte för dom stackarna som råkar vara i min närhet.

Vi får träna lite inomhus flanen och jag. Han är för övrigt mest intresserad av att göra annat - typ slicka ihjäl katten.
Ja jösses, när jag gick där och var arg som mest kom grannen utan sin hund men det spelade ingen som helst roll för Gaston. - Där är hon ju! utropade han med högt gnällande och på gränsen tjut. Han är inte pinsam alls. Shit, jag bara väste lite mellan tänderna lite om vädret och löpande tikar. Ja, det kan inte vara lätt nu när hon är i löpartagen sa grannen med ett elakt flin (såg jag nog). Kul! NOT! Antingen är hon eller jag totalt humorbefriad, jag insåg inte alls det roliga med en galen, tjutande idiot i kopplet.

Egentligen borde skiten smält bara genom att jag var ute, så sur var jag.

Hoppas  ni alla klarat er ute på vägarna idag. Det var lite halvnervöst, tyckte jag, när jag visste att hon den där, vasaloppsåkaren, var ute på vägarna men jag tror hon är hemma nu med livet i behåll. Phu, först 9 mil på skidor sen åka på dessa vägar hem. Hon är en tuffing i en klass för sig.

Hej på er!