GASTON OCH GUNDE

Damernas stafett igår var ju helt outstanding och Kalla är ju så sjukt duktig så man blir alldeles varm i hjärtat. Kul att sen herrarna slog till med ett nytt guld idag och vet ni, det där tredje guldet det gäller min alldeles egne kämpe Gunde. Som vi har grejat med att få till hans spår. Hade inte jag haft Emma och Martin hade jag lagt ner för länge sen.

 

Gundes spårteknik har ju varit upp och ner hela hans treåriga liv men den sista tiden så har det verkligen känts som att vi hittat rätt. Idag fick jag gå ett ca 500 meter långt spår själv. Så jäkla nyttigt! Jag har en ruskig förmåga annars att fråga och hänga upp mig på den som lagt spåret men idag så fick vi klara oss själva och det gjorde vi. Gunde skötte det strålande. Shit, det kändes verkligen så himla skönt. Gaston min fine kille han skötte sitt spår superbra med.

 

Vet ni, i fredags var det ju alla hjärtans dag. Jag skulle träffa det gäng som vi träffat sen vi började vår bana som vårdhundsteam. Många av dem som var med från början är fortfarande med (sen år 2010). Efter att fått hjälp av Anders bror till att fixa trähjärtan och Anders som var gullig och målade dem så pimpade jag till dem lite och vips så blev det en alla-hjärtans-present. Det blev uppskattat. Jag fick höra så många fina saker om Gaston som jag önskade att min arbetsgivare skulle fått höra. Hur oerhört mycket han betyder för många. Det är ju liiiiite svårt att jag som är en del av vårdhundsteamet själv ska skrävla om honom. Låter ju liksom inte så trovärdigt...

 

 

Nu skrävlade jag ju ändå... äh, det skiter jag i för Gasse betyder mycket för många. Jag skulle kunna berätta så många härliga minnen från de här åren vi har jobbat. Om t ex en person som varit sjuk i en demenssjukdom under en längre tid och knappt har något språk kvar som helt glasklart säger till Gaston när han kom efter ett uppehåll på 14 dagar - "åh, dig har jag ett fint kort på". Eller personen som mist sin syn på ålderns höst och inte vill vara med på någonting plötsligt säger att "jaha, kommer Gaston då SKA jag vara med". Eller personen som inte varit utomhus på eviga tider plötsligt kan tänka sig att följa med ut på en promenad trots att det var ett riktigt sketväder bara för att det är "klart hunden måste få komma ut och kissa". Det är så häftigt att få vara med om sådana här stunder.

 

Nähä, söndagkväll IGEN! Får väl ta mig i kragen och packa inför imorgon. Imorgonkväll blir det lydnadsträning - ute. Blä i detta skitväder men jag hade glömt boka inomhuslokalen och då får man stå sitt kast.

 

Hej hopp!

 

 

Vår fina, goa kattdrottning Mumlan dog i måndags. Vi har haft äran att få vara hennes familj i 14 år. Hon fattas oss!

Vi har haft en skitskön vecka i Sälen. Superhärliga backar och inte mycket folk. Perfekt! Vi har åkt ca 4 timmar per dag och sen har hundarna fått sitt ca 3 timmar om dagen. Inte konstigt att man slocknar som en julgris på sofflocket framåt kvällskvisten. Det var massor med snö där uppe till skillnad mot här.

 

Gunde i en snödriva

Grabben är magsjuk. Diarrépluttanfall plus spyattacker har varit ett faktum sedan i måndagsmorse. Himla också. Undrar om det är samma som Gaston hade i julas. Alltså man blir lite skraj när flatteflanen inte ens vill titta på sin matskål.

 

 

 

Han är så nöjd så bara han få göra nåt litet fjärrskifte eller så. Klart han fått - vem kan motstå dom bruna ögonen?

 

Eftersom vi inte kunnat träna ihop så har jag suttit här vid datorn och kollat gamla filmer. Hittade en från när Emma och jag var hos Ditte. Plötsligt händer det, ja ni vet. Där sitter jag och lyssnar på vad Ditte säger just om mitt fria följ som jag håller på att grunna ihjäl mig på. Tadam, nu har jag en plan och bara Gunde blir bra i sin mage så ska det testas. Inget nytt på något sätt, bara lite som jag hade förträngt långt ner i urhjärnan.

 

Håll tummarna nu att grabben får sova inatt (inklusive vi).

 

Tjing tjong - kolastång!

 

 

Vi kom just in efter en promenix 1,5 h i snön. Det var superskönt uppe i skogen men när vi kom hemåt och ut på det öppna höll jag på att dö. Det blåste jädrar i min låda och med -7 grader så känns det i kinderna. Fatta hur de i USA klarade -30 med blåst. Klart de frös häcken av sig. Brrr.

 

Vi var och spårade idag på morgonen i värsta snöfallet. Alla hundarna spårade bra, det var Gunde som hade lite problem i en vinkel där han började ringa åt fel håll så klart. Han plockade pinnar och vindande in klädnypor, så jobbar han... Han får inte gå framåt om inte nosen är nere och idag var det väldigt svårt att få ner den. Till slut så vann hon striden, bitchen i familjen. När jag kom hem efter spårningen hamnade jag i soffan och där låg jag helt utslagen i 1,5 timme. Så jäkla skönt. Hörde på tv:n hur de slet med skidskyttet och jag somnade om så gott, så gott. Vi var på Grännarevyn igår och det blev lite sent innan jag var i säng så ja, det fick bli soffhäng helt enkelt.

 

Hur söt får man va? Gunde sötnöt! Ser ut som någon dragit värsta skämtet.

 

Gasse i sin favvosäck. Det finns oändligt många olika varianter på HUR man kan ligga i den, ask him!

Trodde nog allt jag skulle deppa ihop totalt när lilla My drog iväg men vet ni, facebook, blogg och mess gör ju så det känns som ungen bara är i Gränna och vänder. Helt galet men skönt. Nu gör de en fantastisk resa utefter östkusten och ska prova på typ allt. Häftigt!

Länk till deras blogg: http://iaustralien.devote.se/

 

Gundes träningsvecka har bestått i haka-ner-, fjärr- och håll-för-bövelen-kontaktträning. Haka ner funkar bra tycker jag.

Här ligger det tre juveler och ligger:

 

Inte konstigt att Gunde är lite lätt förvirrad, jag är helt hemsk. Jag sitter just i skrivande stund och väntar på ett meddelande från vår Myra som ska ha landat i Australien enligt flygplatsens hemsida. Jag väntar och väntar. Tänk att den lilla Skruttan är så himla långt bort. Jag tycker redan det är så himla tomt hemma så jag nästan går sönder. Hur överlever folk som har barn som flyttar dit for ever. Den tanken är hysteriskt skrämmande så den tänker jag inte på.

 

Jag går genast över till hundträning. Gunde är som en galen kanonkula. Han piper och lever när vi möter hundar som att ALLA varelser som går på fyra ben är i höglöp. Riktigt asjobbig är han.

 

Vi har kollat av lydnadstrean och det var ju kul - not. Eller jo, ganska.

Fria följet där måste jag backa IGEN! Har tappat det där med ögonkontakt lite väl mycket.

Sättande under marsch och vittringen var klockrena - kul!

Fjärren helt ok, flyttade fram pyttelite på skiftet stå sitt.

Inkallningen tjuvade han på men för övrigt var den kalasfin.

Rutan, ja jösses, han rusade som en tok och tvärnitade för att kontrollera en mycket intressant vit platstejp som låg precis utanför och det var lögn att få in killen i rutan. Mer störningsträning måste det bli.

Metallen - nja. Ingång och störningsträning är ett måste.

Hopp/apport - blev det inget för vi hade inget hinder.

Plats - låg fint med hakan nere.

 

Lite bra ändå att kolla av man får sig ju ett uppvaknade på vissa detaljer som måste tränas ÄNNU MER! Så just nu är det fokus på fritt följ, haka ner och fjärr.

 

Näe, inget meddelande från Myran. Jag tar med mig mobben upp till sängen och ligger där och glor i taket till jag hör något.

 

Morsning korsning!

 

 

Det är ju helt sjukt att ytterligare ett år med hundarna är passerat. Va?!? Hur snabbt kan ett år gå? Jag hade ju vilda planer på att vi skulle bli uppflyttade i eliten i lydnaden och högre i brukset (undrar jag om inte jag till och med innerst inne hade en liten förhoppning om elit i brukset) MEN så blev det inte. Vi gjorde några lydnadstreor och vi var rysligt nära uppflyttning och som ni vet om inte om hade funnits så... Att tävla i brukset har inte funnits på kartan. Gunde och jag har inte alls varit överens i spåret och jag kan ärligt säga att hade inte jag tränat med dom jag tränar med så hade jag lagt ner den verksamheten. Nu i grevens tid, kan man ju säga så här i december så har det ÄNTLIGEN vänt, Gunde spårar säkrare och det känns helt ok. Så jäkla skönt! Tack Emma och Martin!

 

Meya spårar! Hon är superduktig!

En härlig julafton och som alltid känner jag en sån oerhörd tacksamhet över att vi kan vara tillsammans. Snart sticker ju Myran iväg till Australien. När hon bestämde det så var det ju eviga tider till hon skulle åka men nu är det ju för farao bara en vecka kvar. Som den curlande morsan jag är så får jag panik vid tanken att hon ska virvla omkring på flygplatser i London och Hongkong och sen komma ihåg att skaka kläder så det inte gömmer sig otäcka spindlar och ormar där. Australien är ju för bövelen inte runt hörnet direkt. Att de förmodligen kommer ha sin livs resa fattar väl jag med men nu går min oroliga-mamma-hjärna på högtryck.

 

Gaston har varit skitdålig. Spytt och haft värsta sorten diarre. Ni vet så där så man nästan tror tarmarna funderar på att titta ut. Lille gubben. Det började på julafton men nu idag är han fit for fight igen lika med FRUKTANSVÄRT hungrig och dör nästan hungersnöden. Det är hårt det där att vara fastande för att sedan gå över på risdiet. Vidrigt säger han, ris - till en vuxen grabb i sina bästa år.

 

Gunde är frisk som en nötkärna. Martin och jag har hunnit träna lydnad två gånger denna veckan. Utomhus och på "nya" ställen. Shit, Gunde var som en atombomb. Han såg ut att jobba extra som helikopter. Vaddå hålla kontakt i fria följet? Ja, kära nån. Det är rätt bra att få såna där träningsgånger så man inte såsar till i nån bekvämlighetsfas som är ruskigt lätt att göra. Typiskt mig så kör jag ju gärna fartgrejer när Gunde är som en torped. Visst är det skitbra för jag kan verkligen belöna fart och engagemang MEN nu består ju inte hela lydnadsprogrammet av rutor, apporter och inkallningar... Så vid träningstillfälle två var upplägget annorlunda. En stadspromenad på en halvtimme och lite fartgrejer INNAN själva träningen började. Gunde hann sitta och ladda på i en halvtimme innan det var hans tur så han var ju inte direkt avslappnad när han kom ut. Vi körde sättande, ställande och läggande under gång varvat hej vilt. Eller det var tanken men Gunde satte sig alternativt la sig snyggt varje gång oavsett vad jag sa... Opps!

 

Vi slog till och körde lite framförgående - han kom ihåg det men jisses, att gå sakta hade han vissa problem med.

Vi länkade treans moment och det som är kul är att han fixar momenten (körde allt utan hopp) med tävlingsbelöning men han varvar på som en tok och tappar positionen vid transporterna. En sak tycker jag är lite kul och det är att han, fast han är så jädrans uppe i det, gör klockrena vittringar UTAN att tugga. En annan sak  som fungerade var fjärren, jag stod kanske 3-5 meter ifrån honom och baktassarna var stilla. Jippi! Men som sagt att hitta lagom aktivitetsnivå är min stora stötesten just nu.

 

Meya, lilla söthönan är 1,5 år och det är mycket som snurrar i hjärnan på henne. Hon fixar momenten så himla bra bara hon och Martin är inne i samma bubbla. Martin  har jobbat på att Meya ska söka upp honom mellan momenten och det börjar verkligen ge resultat. Skitkul!

 

Imorgon blir det att jobba en dag för att sedan vara ledig 5 dagar till. Så himla skönt!

 

Återkommer!

 

 

 

 

 

Som vi har hållit på med Gunde och hans spårande och nu äntligen så känns det som vi är på rätt väg. Tendensen har funnits de senaste träningarna men idag var det ärligt talat första gången som jag kände att vi höll på med samma sak eller rättare sagt så var Gunde och jag överens om att yes, jag spårar helt enkelt Emma som lagt ut spåret inget annat. Det var ett jädrans blåsande när vi var i spårskogen så det var inte plättlätt men Gunde han spårade på, började i skog, gick över på grusväg och sedan in i skogen igen. Jippi!

 

Det har varit lite si och så med lydnadsträningen i veckan. I måndags var vi i Taberg, inomhus och det är ju så jäkla skönt. Slippa regn och blåst för en stund. Jag hade liksom inte riktigt tänkt igenom min träning och det är inte bra. Det är mycket jag ska ta tag i under 2014 (nytt år, nya möjligheter, den har ni aldrig hört va?). En grej är att det är slut med slaskträning när vi i träningsgänget tränar ihop. Jag SKA ha en ordentlig plan för varje träningstillfälle. Slasktränandet få bli hemma men när jag träffar mina träningsvänner måste jag skärpa till mig. Ett tag var jag sånt megapräkto och hade med mig en lapp för varje träningstillfälle men sen när jag inte har någon inplanerad tävling så tappar jag präktobiten direkt.

 

I tisdags var vi hos Gundes underbart goa dagmatte och daghusse. Vi fick god mat, skrattade mycket och himla vad härligt det är att vi lärt känna dessa två människor. Det för härligt att se hur Gunde boat in sig hos dom.Han verkar känna sig lika hemma hos dem som hos oss. Häftigt! Det är så himla gott att kunna lämna sin hund till någon och känna att man litar 200% på dom.

 

I onsdags var jag och hade julmys med mitt teatergäng (häftigt att kunna skriva det). Jag har ju börjat med teater med ett gäng i Jönköpings kommun och det är inte klokt vad häftigt det är att fått förmånen att träffa såna himla sköna människor. Vi hade julmys i onsdags och vi hade skitkul. Med tanke vad jag bestämt inför 2014 så bådar det gott att hittat några nya själar att dela kuliga grejer med.

 

Sen var det då torsdag och jag inser att julen är ju runt hörnet liksom. Ni vet julklappar, har jag köpt alla? Granen? Pepparkakorna? Städet? ja plötsligt var det fredag.

 

Äh, jag tror nog Gunde överlever utan att träna ihjäl sig men han tycker fasen inte det är kul. Gaston får ju hjärnan aktiverad på jobbet. Gunde får ju faktiskt göra både det ena och det andra hos dagmatte/husse så helt underaktiverad är han INTE.

 

Idag till exempel har grabbarna fått engagera sig i att sitta fint under den inte färdigklädda granen. Så där kul tyckte de men är det jul så är det. Här ska det tas julkort så är det bara. Suddigt blev det men söta är dom!

 

 

 

 

 

I min värld skulle det vara bra om det var snö som bara låg där och var vacker fram till över nyår sen kan den försvinna helt eller stillsamt ligga kvar. Det här som håller på nu är inte ok. Blåser så snön yr åt alla håll.

 

Vissa älskar snö...

Gundes spårträning går sakta men säkert framåt. Först testade vi en variant med bara ett slut, sen körde vi med mängder av pinnar och nu kör vi med intervallutlagda pinnar. Hur jag ska få denna kille att inte följa sin nos när den vindar in en mikroskopisk partikel av en pinne som råkar vinda förbi hans snok fattar inte jag. HJÄLP? Grejen är ju att han SKA ta pinnar men kanske inte så man genar halva spåret liksom.

Vi försöker vara noga och lägga alla spår i medvind men vinden är ju som den är och virvlar ju lite hur som helst och ibland virvlar det ju till som i motvind och vips om det finns en pinne någonstans så liksom drar hela hans nos honom dit med mig vilt bakåtlutat bakom. Vi får kämpa på.

 

Annat vi kämpar med är stå till sitt. Gundes baktassar har en sanslös förmåga att flytta sig framåt i denna förflyttning. Vi pratar liksom inte hundlängder, men det där lilla är illa nog. Måste bort! Haka ner är ett annat litet projekt som nu hållit på till och från i ett år. Vissa moment tar tid men vad tusan ETT ÅR? Ett annat moment som specialtränas för tillfället är sidoförflyttningar åt höger. Själva förflyttningen är inga problem säger Gunde men jag blir galen för han lutar mot mitt ben och vi pratar LUTAR. Jag håller på att välta i själva förflyttningen. Hm.

 

Gaston min fine kille har ju extraknäckt som läshund och i veckan fick jag förmånen att vara med på ett seminarium när det gäller läshundar. Så himla intressant! Ett projekt som arvsfonden har gått in med pengar i heter "Bokhunden och Astrid Lindgren". Verkar superintressant. Nästan så... men näe.

 

Gaston och en fd hundrädd kille som både började gilla Gaston och att läsa. Häftigt!

 

 

Det har hänt en del sedan sist. Gunde har till exempel sytt 4 stygn i sin vänstra tass. Vid sidan av stora trampdynan var det plötsligt ett djupt snitt. Ingen aning från vad. Dessutom blödde det inte och Gunde (som i och för sig har en gigantisk smärttröskel) haltade inte ens. Nåja, hopsydd är han och de många dagarna i koppel är snart till ända. Tur det. Han och jag håller på att bli galna på detta eviga koppeltraskande. BOOOOORING!

 

Gaston jobbar och sliter sin päls. Blev så glad att vårdhundarna fått ett sånt fint godkännande, kolla här:

 

 

 

 

Ja jösses, tiden fullständigt rusar iväg men kul har vi haft och orolig har han gjort mig. Han stormade inte in i vårt liv, han var en mycket cool liten kille som tassade in. Ja ärligt talat så tjöt han sig hem i 15 mil. Han hatade att åka bil när han var valp. Jag höll på att bli tokig på hans lipande i bilen. Nu älskar han att åka bil troligen för han har insett att det oftast leder till kuliga grejer.

Tänk, den lille knoten som var som tjuren Ferdinand när han var upp till ett år. Jag tänkte att det här kommer aldrig att gå, han var liksom sån att när jag busade med en boll eller leksak så satt han där som Ferdinand under sin ek och tittade. På sin höjd kunde han lulla iväg och kolla på den där grejen som jag kastat men leka med mig näe, varför då? Kan vi inte bara mysa. Jisses, idag har jag en kille som kan studsa ur klorna för att få sin boll eller ärligt talat vilken jäkla leksak som helst. Det som jag missat är att plötsligt så blev han galen med sina grejer. Jag härjade på ett tag för länge innan jag fattade att oj, Gunde har genomgått en personlighetsförändring. Ferdinand är borta - Gunde Svahn är här. Kul att Gunde gillar att träna i alla fall.

 

Gunde i Sälen förra året. Söt han är!

 

Vi har börjat lite med dirigering som kommer i eliten sen tragglar vi låsta bakben i stå till sitt. Detta är mycket svårt tycker Gundes baktassar som liksom hoppar fram lite av sig själva i detta skiftet. Är han superkoncentrerad så kan han göra stå till sitt jättefint men hans matte har liiiiiiite svårt att se när det är läge att INTE träna stå till sitt. Bara att träna vidare.

 

Apporteringen är ju himla kul tycker Gunde och även jag. För efter att varit hos Ditte Andersson och fått finfina tips i våras så har Gunde nu bra fart ut, bra gripande och en jädrans fart in. Det är längesen jag såg tugg men det gäller att vara observant på det där tuggandet så det inte plötsligt bara är där igen.

 

Här är goe Gaston i Sälen!

Imorgon ska jag hjälpa till på en skyddstävling. Lägga ett spår om det behövs. Blev visst ansvarig för ett reservspår. Nåja, lite surt om jag åker hela vägen till Mullsjö och sen behövs man inte, känns ju så där att åka kanske 10 mil i onödan. Äh, nånstans ska man ju tillbringa en ledig söndag : )

 

Nu ska jag slappa en stund innan projekt regnpromenad eventuellt inkluderat med uppletande. Vi har redan klafsat runt en timme och sedan tränat lydnad en timme tillsammans med Emma i regn som var svinkallt.

 

Ha en härlig helg!

 

 

 

Gunde har ätit sten. Vi misstänker fisk som något ljushuvud slängt på den grusväg som vi brukar traska runt på. Fisken har blivit överkörd av diverse bilar men troligen har Gunde lyckats smaska i sig lite av fiskäcklet kryddat med småsten. Det är definitivt ingen diet som passade Gundes mage. Mycket tål de, retrievermagarna men där gick gränsen. Han började spy, ville inte äta, spydde lite till och när det plötsligt dök upp småsten och jag skojar INTE det var alltså inte smågrus, då ringde jag Smådjurskliniken. Lätt hysterisk skulle man väl kunna uttrycka det.

 

Det var ingen pigg kille jag åkte in med. Vi var på plats kl 13.00 och sen började den låååååååånga väntan på röntgen, på veterinärsutlåtande, på att få vätska, på att få betala och på att få åka hem. Både Gunde och jag hade nära-dödens-upplevelse och höll på att dö hungersdöden. Nja, Gunde fick ju vätska och lite annat smaskigt där hos vetten medan jag snudd dreglade över hundgodiset som låg i en skål där i undersökningsrummet. Jag fikade kl 09.00 och trodde i min enfald att jag skulle stå ut till jag kom hem. Vi var hemma kl 17.40.

 

Här ligger en trött och tagen Gunde. Det ser ju riktigt illa ut med bandage och grejer men det var ju liksom en kanyl som satt där för alla blodprover som togs hit och dit.

 

Ingen tävling inplanerad och vips så dalar träningsmotivationen - hos mig. Gunde är på g och kan tänka sig göra typ vad som helst, bara vi gör något men jag har gått in i totalt höstmörker. Igår bestämde jag mig för att nu får det vara nog, här ska nya planer upprättas för att nå våra mål 2014 och då kan man fasen inte ägna sig åt soffhäng.

 

Nej till soffhäng!!!

Steg 1 är egentligen redan avklarat. Jag har fått möjlighet att hänga på i en inomhuslokal. Förra året tackade jag nej vilket jag bittert ångrade när vintern var snorkall och det var snö överallt. Visst mycket kan man träna hemma och man kan ju leta upp platser ute med för den delen men det gäller ju att göra det med. Jag tänker nu att jag betalat för att träna inomhus så kan jag ju bara inte skjuta på det till en annan dag - hela vintern menar jag. Nähä, nu ska här upprättas en plan punkt slut.

 

Det är nu det börja snudd brinna i hela huvudet. Jag ska lägga energi på de moment som är nya i eliten och samtidigt hålla liv i treans moment OCH ge järnet för brukslydnaden i lägre klass. HJÄÄÄÄÄLP! Nu får det bli prioritering i hjärnkontoret.

 

De här momenten måste och ska ha specialfokus:

Haka ner

Sitt i grupp

Ordförståelse sitt/stå/ligg under gång

Kona

Kona till ruta/apporter

Inkallning - med ställande/läggande

Fritt följ

Fjärr

Kryp

Framförgående/framåtsändande

 

Hålla-igång-moment:

Vittring

Apporteringarna

 

Dessutom lägga spår och göra uppletande.

 

Pissenkelt - not!!!

 

Kanske måste jag först gå någon form av prioriteringskurs någonstans...

 

Mindfulness är ju inne. Det kunde jag ju börja med. Leva här och NU!

 

En bild tagen från hallfönstret ut över trädgården en ovanligt solig och fin dag denna höst.

 

Så, nu är det bara att börja... med???

 

 

Nånstans är jag alltid så himla optimistisk när jag åker iväg på tävling. Nu, idag, jädrar idag smäller det, idag kommer det stämma och ja, vad ska jag säga. En del grejer stämmer så in i helsicke bra och andra blir liksom platt fall.

 

Vi var på plats en timme innan lottning för att Gunde skulle hinna landa i sina tassar och i sin egen päls. Något var det som gjorde att han liksom inte gjorde det. Givetvis drog jag ju startnummer 1. Jag gillar det i brukstävlingar men inte på lydnaden. Därför att man ska hinna få ner en dynamitgunde från sitt och plats till fria följet och idag lyckades jag inte med detta.

 

När vi gick fram till sitt i grupp pep han och nosen var typ en kilometer lång. Jag fick inte kontakt med honom (eller jo, det hade jag ju eftersom han var kvar hos mig men ja, ni vet, när man känner att hallå, är det någon hemma och man inser att näe, det är totalt tvärdrag i flanens skalle).

 

Ja, ja han och hunden bredvid satt med nosarna snyggt och prydligt vindande åt de andra hundarna. En låååååång minut senare var sitt i grupp avklarat. Sen var det plats och då skulle vi plötsligt ligga där hund nummer 6 suttit och var tvungna att spatsera förbi alla hundarna inklusive någon som luktade extremt gott.

 

Det var med en kastrerad tik och min erfarenhet av det är min goa, fina Gipsy fick operera bort sin livmoder och efter det så var hanarna som tokiga i henne. Frågan är om det var den kastrerade tiken Gunde fick nys på. NEJ, detta är ingen ursäkt för någonting bara ett hysteriskt försök till att hitta en förklaring.

 

Hur det var så låg han. När jag kom tillbaka till honom så skakade han så jag knappt vågade säga "var duktig du är". Hans belöning på platsen är att busa och leka med sin boll. Vi smög iväg och lekte en stund. Sen kommer då mitt stora dilemma att få ner grabben i rätt aktivitetsnivå för att klara ha med huvudet under resten av momenten... Gick så där. Jag avskyr att ha startnummer 1 i lydnad punkt slut.

 

Fria följet - 8,5

Nja, det var vi inte värda tycker jag. Visst han var vid min sida men... Jag upplevde att han var överallt men det kanske kändes mer än vad det syntes (eller uppenbarligen var det så).

 

Sättande - 10

Det är ju hans paradgren och den kändes som en 10:a

 

Inkallning - 0

Stannade inte. Suck, detta hände i måndags på träningen så jag har legat i som en rem i veckan och tränat ställande men tydligen inte tillräckligt många gånger. Suck.

 

Rutan - 10

Så jäkla snyggt!

 

Hopp/apport - 7

Slår i så det dånar. Blev lite glad för som vanligt kastade jag snett som tusan men han hoppade både in och ut.

 

Metall - 0

Startar med sin vanliga explosiva fart och gör den värsta tvärnit jag någonsin skådat. Att inte hela gräsmattan skrynklade ihop sig. Ner med nosen sen var han helt inne i dimmornas värld. Fick gå fram till honom för att bryta honom. Jag såg inget, domaren såg inget, tävlingsledaren såg inget men Gunde, han kände han. Fan också. En sketen femma här så hade vi haft 258 poäng. Grrrrr.

 

Vittring - 10

Kan ni fatta hur denna flane är skapt. Det kändes som att gå omkring med en dynamitgubbe, på RIKTIGT. Jag vågade bara väsa fram duktig kille mellan momenten med risk för en explosion. Att han då klarar att starta i galopp, gå ner i tempo nosa över 4 pinnar, stanna upp vid den 5:e, ta den och galoppera in snyggt och prydligt vid sidan. Inget tugg, inget snett sittande och inte en tanke på att släppa pinnen och ränna bort till den fantastiska luktfläcken. Jag vill verkligen veta hur hans hjärna tänker...

 

Fjärr - 8,5

Flyttar sig - BAKÅT

 

Helhet - 9

Den är härlig att få, den poängen.

 

Summa summarum 248 poäng. Fattar ni hur nära uppflyttning vi var? Vi kom tvåa (vilket i och för sig kvittar fullständigt). Ettan vann 15 kg hundfoder och bra kvalitet och vi som kom tvåa (3,5 poäng efter) fick 4 kg hundmat vilket inte är fy skam det heller. Dessutom var det en söt tant som sålde lotter som jag köpte och skrapade fram 50 kr på. Så, tja vad är väl ett första pris i lydnadsklass 3???

 

Bara att bita ihop och nu har jag till fredag på mig om jag ska satsa på en tävling till i år eller inte. Det är en i november på Tomten. November är ingen kul månad att tävla ute.

 

Nu ska jag hänga i soffan och fundera vidare på varför om måste finnas överhuvudtaget.

 

Hej på er!

 

Jag har inte gjort en pluttedel av det jag hade tänkt jag skulle hinna med men däremot gjort en massa annat :)

 

T ex åkte vi till Tranås och tränade igår. Vi ska dit och tävla nästa helg. När vi hoppade ur bilen så var Gunde som en smärre atombomb. Ni vet så där så man känner att mamma mia, hur i helsicke ska det här gå. Hur det var så körde vi igenom alla moment, förutom fria följet och det mesta kändes ok. Jag fick inte ner Gunde i rätt mood för att överhuvudtaget ens försöka mig på ett fritt följ. Trots att han var helt uppe i det blå så lyckades han sortera och komma in med rätt pinne på vittringen. Phu! Det var ju kul att han hade med sin hjärna trots att resten av kroppen hotade att sprängas i småbitar.

 

Idag har vi varit och spårat. Vår gamla kompis Tobias var med. Ibland är det så himla underbart skönt att få vräka ur sig om den totala hopplösheten jag känner med Gunde och spår. Tobias som är en cool och sansad man frågade om vilka grejer vi har provat och jag rabblade upp - ALLT!

 

Alltså jag trodde verkligen vi hade provat allt men icke. Ibland blir jag bara så trött på mig själv att jag inte kan komma på saker och ting själv. Tobias föreslog att vi skulle ha massor med pinnar i spåret istället för som vi gjort det sista att bara ha ett slut och vips så gick det upp ett Liljeholmens för Gunde. Han spårade som han aldrig gjort något annat i hela sitt liv. På typ grusigt fält...  Jag blev verkligen så himla glad. Jag har snudd på gett upp men sagt att ok, vi testar över vintern sen skiter jag i det. Jag var bara tvungen att prova att göra ett likadant spår i eftermiddag så efter att Gunde svischat runt i skogen med sina bästaste hundpolare i 1,5 timme så satte jag på honom spårselen och jajamen, lika fint denna gången med. HURRA!

 

Söte, goe Gunde - här tränar han handtarget. Han går in för det!

 

Vi var laddade till tänderna. Jag var i MYCKET god tid för jag fick minsann veta att till Värnamo brukshundklubb är det lätt att åka fel. Ha, tänkte jag som duktigt hade skrivit ut vägbeskrivningen. Idag kommer jag hitta lätt som en plätt. När jag kommer susande på E4:an ser jag nåt om att väg 27 till Borås är avstängd på grund av vägarbete följ skyltarna bla, bla, bla. Vad tusan, väg 27, vad det inte den vägen jag skulle följa eller nä, nä, nä jag skiter i det, tänkte jag och följde min vägbeskrivning vilket givetvis resulterade till en bortvimsad Ing-Marie. Lätt panik uppstod så istället för att vara en timme innan på plats hade min goda tid minskat ner till 20 sketna minuter.

 

Hjärtat bankade och hjärnan var lätt uppbrunnen när jag landade på parkeringen men jag sansade mig riktigt bra tycker jag allt. Hade dock svårt att läsa av Gunde var han befann sig i för mood.

 

Sitt i grupp - 10

 

Plats - 10

 

Fritt följ - 8

Position, stöter, studsar, tränger vänster.

Jag är lite glad ändå för jag kände ju hur han vispade runt lite vid min sida men han var liksom på rätt plats ändå. Svårt att förklara, det kändes säkert värre än vad det såg ut.

 

Sättande - 0

VAD F-N!!! Vårt paradnummer, Gundes glänsa-moment. Vad hände? Mitt fel!!! Jag måste ju på nåt sätt fått honom att tro att nu sa jag sitt när jag inte sa det för han stannade liksom upp och ja, sen var det kört. Himla också. Detta retar ihjäl mig.

 

Inkallande med ställande - 9,5

Avslut.

Jag är bara nöjd, så nöjd.

 

Rutan - 7,5

Extra kommando.

Jag vet inte, men det var inte en hund vare sig i elit eller i trean som fixade rutan ordentligt idag. Gunde stannade av för tidigt och fatta att jag klämde i med ett backa och Gunde BACKADE!!! Hur glad blir man då på en skala? Backa är ett ord som vi bara bustränat hemma när han kommer med leksaker och vill leka. Plötsligt fick man nytta av det. Häftigt att det funkade! Resten av rutan-momentet gjorde han skitfint.

 

Hopp-apport - 6,5

Något tveksamt tagande, tappar apport.

Gunde Svahn mesade i upptaget och fipplade med apporten och TAPPADE den, tog upp den blixtsnabbt, hoppade snyggt och prydligt tillbaka. När jag för EN gång skull får till ett ursnyggt kast! Rakt och prydligt. Grr.

 

Metall - 10

TADAM!

 

Vittring - 8,5

Tempo

Ja, kära nån. Så här gick det till. Gunde for ut och nosade över pinnarna, plockar rätt pinne och är på väg in mot mig (dock hade han ett litet öga på den där tävlingsledaren). Då kommer det farandes en snygg tik som var i andra ringen och tävlade. Tjena, mittbena. Gunde stod där med pinnen och fattade ingenting. Jag lockade på honom och han kom in och lämnade av pinnen. Lilla förvirrade tiken som var på vift letade sig tillbaka till sin matte. Jag fick göra om momentet och Gunde fixade det gång nummer två också. HURRA!!!

 

Fjärr - 7

Sitter före, flyttar en kvarts hundlängd.

Nä nu Gunde, får det bli skärpning på detta. Tävling nummer två och du flyttar på dig. Nu får det bli slut på detta och hålla på att sätta sig innan jag ens sagt s går inte för sig. SKÄRPNING åt alla håll.

 

Helhet - 9

Piggt och trevligt ekipage

Jag blev jätteglad för den kommentaren. Jag gick faktiskt fram till domaren och sa tack för att du skrev det. Ja, sa han ni var ju det! Dessutom, sa han att jag förstår om du undrar över att du fick betyg 8:a på fria följet med de kommentarer som du fick, men ni hade ett av de bästa fria följen idag och då ska det synas i betyget med. Shit, vilken skittrevlig domare. Jag blev jätteglad.

 

För faktum var att Gunde hängde med riktigt bra i fria följet förutom sitt lilla uppstuds och att han trängde vid en vänstersväng. Jättefina vändningar och stegförflyttningar. Jag upplevde inte heller att han var ur position direkt utan mer att han tappade ögonkontakten och var tvungen att kolla lite här och där (vilket inte är ok men det sket han i just då).

 

Jaha, summan blev 241 poäng. Alltså hade en sketen 5:a på sättandet räckt till uppflyttning men om inte om hade funnits så hade vi fixat uppflyttningen för länge sen. Nu så blir det att träna vidare. Vi har en tävling till innan vinteruppehållet.

 

Jag är glad att min kille är som han är i alla fall. Han kunde ju faktiskt tagit lilla tjejbesöket vid vittringen som värsta bästa belöningen... Gjorde han inte. Skönt!

 

Ha det gott!