GASTON OCH GUNDE

När jag släpade mig upp ur sängen i torsdags för att masa mig iväg till jobbet bestämde jag mig för att jag är knäpp som helt frivilligt kommer att gå upp lika tidigt på fredagen för att åka och träna hund. Detta gör jag frivilligt eller är min själ övertagen av någon träningsfreak som helt enkelt tar över min kropp och mina tankar och gör att jag hittar på såna grejer?

Fredagen kom och jag lovar jag studsade INTE upp ur sängen. Masade mig iväg med hundarna och kl 08.15 var jag på plats för gemensam avfärd till Anders Kjernholm. Det var Emma, Saga, Helene, Poppy och så vi då. Stämningen i bilen var på topp redan på bilresan ner. Väl framme, i mycket god tid för att vara oss så körde vi igång.

Vi hade lite bekymmer som vi ville få tips och hjälp med och oj vad det hanns med mycket. Vi pratade, diskuterade, frågade, fick svar och tränade hej vilt. Vi är tre helt olika ekipage men med samma mål. Detta gör ju det hela så himla kul, dels att man lär sig så mycket på olika hundar och hur olika vi människor gör i olika situationer. Sen är det förbaskat kul när man står bredvid och fattar precis allt hur man ska göra och varför. Sen när man ska göra något med sin egen hund tar plötsligt hjärnan semester och man fattar nada. Jag fattar inte hur trög jag kan bli. Jag tror ärligt talat Anders var lika matt och trött i sin hjärna som vi när vi väl åkte hem efter 3 skitroliga timmar.

Vi hann gå igenom fritt följ, ingångar, apportering, framförgående, vardagslydnad, platsliggning, engagemangsövningar, fika, sidoförflyttningar, belöningsposition, fika lite till, bakdelsövningar och säkert ännu mer. Hjärnan blir ju liksom överfylld och även om jag skrev så pennan glödde så har jag garanterat glömt något superviktigt. Sammanfattningsvis fick jag återigen en energidos när det gäller träning. Jäklar vad kul detta är!

Tack Emma och Helene för en dunderkulig dag!

Liten man blev trött och somnade sött...






Han är så fin när han går och hämtar en kudde innan han törnar in.

Gaston har urinvägsinfektion igen. Veterinären hade sagt att det är INTE normalt att en kille i den åldern får det så hon ville ta blodprov och vips var vi av med 2.700 kronor plus 200 till penicillin. Man kan ju inte säga så till mig att det inte är normalt för då börjar genast min negativa del av hjärnan ta över och tänker hemska saker. För blodprovet visade inget konstigt och det var inga kristaller i urinen. Varför i helsicke får han då uvi igen?

Nu ska jag softa lite i soffan innan nästa promenad. Här snöar det järnet!

Ha dé!