Ibland undrar jag...
Ibland skulle jag verkligen önska att jag kunde susa in i hjärnan på en annan människa och försöka förstå hur den människan tänker. Ni vet när ni blir så där fruktansvärt upprörda över hur någon uttrycker sig och verkligen inte kan förstå hur den människan tänker.
Samtidigt försöker min mer logiska och realistiska sida förklara för min upprörda att det är ingen idé att ens hetsa upp sig. För är det så att en människa uttrycker sig på ett förbaskat dumt sätt så har väl inte den människan kommit längre än så.
Det pågår alltså en inre strid i min hjärna just nu - den logiska mot den upprörda - undrar vem som kommer vinna?
Gunderklumpen har i alla fall sovit sin första hela natt - det är stort för oss som levt med ständiga sömnavbrott ända sedan vi hämtade hem honom. Ärligt talat, fatta hur jobbigt jag tycker detta är med hans eventuella njursjukdom. Min första tanke när jag vaknade strax efter 05.00 var - hjälp, han har väl inte dött... Men icke, han är allvarligt talat ganska pigg för att vara eventuellt sjuk. Usch, hur kan jag ens skoja om det, jag tycker faktiskt det är döjobbigt.
Gaston har jobbat mycket den här veckan och ska göra det även imorgon. Idag var vi på ett nytt ställe och det var så himla mysigt. Det väcks så många minnen som vi kan prata om. En timme bara rinner iväg. Gaston blir så välkomnad överallt, de klappar och smeker hans fina huvud. De ger honom godis (nja, ger och ger, jag tycker det mest ser ut som Gaston SNOR, godiset ur handen). Gaston är ju inte dummare än att han märkt när han kan göra lite som han vill för jag lovar er, det är ingen idé att visa att jag blir irriterad på honom för det gör INGENTING. Han är så söt och go, inte får jag väl vara arg på honom.
Nu sover bägge grabbarna och jag ska som den ömma moder jag är köra Myran till träning. Hon ska förresten provspela för Mariebos A-lag i helgen. Kul!
Hej på er!
