GASTON OCH GUNDE

Snö och regn, trevliga människor, goa hundar och goa Maire. Vilken dag! Vi var sex stycken som fick våra fiskar varma av Maire. Cissi och jag åkte ihop härifrån. Alltid kul att åka ihop, väldigt bra när man åker hem och ska försöka sammanfatta det man gjort.

Vi började med att gå på linje och lite stadgeövningar. Här skötte sig Gaston bra. Han var inte ens intresserad av lilla goldentjejen som var med (tadam, tadam). Vi gick på linje och sen skulle vi skicka våra hundar på ett linjetag, blåsa stopp och kalla hem. Här förvandlades Gaston till en seeeeeg konstig massa som stannade på signalen i slow motionen, vände sig om och stirrade på mig som jag vore dum i huvudet när jag gjorde inkallningssignal. Vad är nu detta??? Inkallning och stoppsignal brukar funka strålande. Jag lovar, jag blev helt handfallen och föll in i samma konstiga beteende som han hade. Stod som en idiot och visste inte vad jag skulle göra. Märkligt? Han ser ju så lugn och cool ut men frågan är hur det snurrar där inne i flanehjärnan. Han blev bättre efter ett par övningar men herre gud vad ställd jag blev. Ni som tränat med oss vet ju att han inte direkt är den slöa typen...

Ja, ja vi fick gå på linje hit och dit, i taskig terräng, över murar under taggtrådar, på en fin stig, på en väldigt mycket mindre fin stig med stora vattenpölar och rishögar. Jag är jättenöjd med Gastons fotgående. Skönt!

Jag ska försöka komma ihåg allt vi gjorde, det var att skicka linjetag över en mur, massor av olika varianter av markeringar och sen var det dirigeringar höger/vänster samt stoppsignal. På ett linjetag som Gaston gjorde hände också en sån där grej när jag blev alldeles ställd. Han skulle gå rakt ut på en stig med lite hinder MEN vi hade gått stigen så den var känd, Så har vi tränat linjetag många gånger men plötsligt när han susat ut ungefär 20 meter så sticker han iväg åt vänster. Öh, jaha, varför då? Inte tusan vet jag.

Det var det här med dirigeringar. Gaston kunde inte gå åt vänster. När jag pekade med vänster arm (ja faktiskt med hela jäkla mig) så tittade han på mig som om jag vore ett UFO och drog rätt ut. Jag önskar verkligen jag kunde säga att vi inte tränat detta men det har vi!!! MASSOR!!!! Hur som helst nu gick det INTE. Vi fick tips om en kanonbra övning som vi körde och Gaston tyckte den var skitkul. Trots att det var stoppsignaler och dirigeringar åt alla håll och kanter så inte tusan gick han ner sig och deppade över sin besynnerliga matte utan han knegade på och plötsligt såg jag ett ljus i mörkret. Nu jäklar...

Jag är så glad att vi åkte ner till Maire även om det är långt, volvo-skrället har sammanlagt åkt 35 mil denna dag (hoppas inte Anders läser min blogg...) så är det värt varenda mil. Dels är Maire en klippa, dels är dom som tränar hos Maire vansinnigt trevliga men bäst av allt är ändå att trots att det känns jäkligt kolsvart med vissa delar av träningen så lyckas hon ändå hitta nåt positivt. Jag blir ju lite taggad av när saker och ting inte fungerar. Hjärnan liksom hamnar i läget att - det var väl då själve den, klart det måste gå! Hoppas jag känner så imorgon när jag vaknar med.

Cissi och Lipton, jag säger bara WHAO! Lillkillen glänste och är så himla duktig. Han är året yngre än Gaston och bara kan så mycket och så bra. Jättekul att se dom!

Jag hade med kameran idag men det var ingen idé att ens tänka på att ta kort. Snöade det inte så regnade det. Nu ska jag lägga mig i soffan och fundera över livet.

Ha dé!