GASTON OCH GUNDE

Igår stack jag och Jerker till Birgitta. Maggan hade tyvärr fått förhinder vilket vad rackans synd. Hur som helst, jag hade ju typ redan förra onsdagen bestämt mig för att denna onsdagen hos Birgitta kommer gå fullständigt rakt åt pipan. En höglöpande tik och en Gaston är definitivt ingen bra kombination...

Det började redan på Birgittas gård när vi parkerade bilen brevid Bodil och Assas (den stinkande bruden). Jag öppnade bakluckan och där sitter Gaston darrande. Han såg ut att ha drabbats av parkinson. Han gnydde och var alldeles förstörd. -  Bodil, kom hit sa jag och pekade på det darrande djuret i bilen, tack så jäkla mycket. Det blir nog en skitkul träning... Bodil och tillika Birgitta flinade rått och sa ja, det här blir en riktigt bra träning för lille Gaston. (Hm, jättekul tänkte jag i mitt stilla sinne, faktiskt så tyckte jag inte alls det var speciellt kul, åka så långt och sen gå omkring med ett skakande asplöv som säkerligen skulle pipa ihjäl sig).

Vi transporterade oss iväg till en fantastisk fin vik vid en sjö ute i mitten av ingenstans. Eller rättare sagt som vi säger här i Småland - i de djupa skogarna. Ut med hundar och transport ner till sjön. Gaston var tyst, märkligt. Vi fick gå vid vattenkanten som följa John. Gaston var tyst, mycket märkligt. Vi fick ställa upp oss med 5-6 meters mellanrum. Birgitta och Katarina hjälptes åt att skjuta plus att skicka sina hundar under HÖGLJUDD handling. Våra hundar, inklusive Don Juan fick sitta på kvar lugnt och fint. Vi höll på en bra stund och sedan fick alla hundar doppa sig i sjön, utan att hämta något.

Vi traskade vidare i tillvaron till ett annat ställe och där fick vi ytterligare störningar i form av kast och en annan hund som apporterade under högljudda former. Kurshundarna fick inte hämta någonting. Vid något tillfälle gnydde Gaston till men han gick jädrar min själ vid min sida och höll sig hos mig. Jag höll nästan andan för förr eller senare kommer han sprängas tänkte jag. DÅ, säger hon med hornen, nu lämnar ni hundarna på sitt kvar och går tillbaka in i skogen så ni försvinner utom synhåll, där stannar ni tills det att jag säger till. DÅ, tänkte jag, kära Birgitta har du sagt det så. Ni kan se det framför er va, en liten obstinat 1,5 meters figur som fräser iväg med ett tyst kvarkommando till sin hund. Hon kan minsann få ta ansvar för om det händer något, hon vet minsann hurdan han är osv, osv så gick mina tankegångar. Vi gick iväg. Stod länge (säkert flera minuter, kändes som evigheter). Det small skott och efter en stund var vi välkomna tillbaka.

BIrgitta sa ingenting. Till slut sa jag, ok, vad gjorde han? INGENTING!!! Han hade suttit och tittat dit vi gick och inte rört sig ur fläcken. Dreglet hängde utmed sidorna men kvar satt han. PLUSPOÄNG!!!

Ärligt talat, hade inte jag gått denna kurs så hade jag ALDRIG i mitt liv utsatt mig själv för en sådan prövning. Fatta grejen, han fixade det. Tji hu! Säkert helt naturligt för alla andra men för mig är det STORT.

När vi traskade runt där och det smällde och small, dummies flög ut i vattnet och hundar for i och hämtade så märkte jag ju tydligt på Gaston att han var blockerad. Han noterade knappt vare sig det ena eller det andra för två av två möjliga celler var upptagna av snuskiga tankar men han höll sig i sitt egna skinn.

Stort tack till Birgitta som hela tiden tyckt att jag är fruktansvärt tramsig (tror jag i alla fall) och Bodil som har stor del i att Gaston fattat att man inte kan stiga fram hur som helst till damer bara för att det tränger på.

Det är ett himla roligt gäng vi som träffats nu under våren. Tyvärr är nästa onsdag sista gången men jag hoppas sannerligen att jag kommer träffa allihop någonstans nångång. Måste bara säga en sak till, Eagle, Jerkes labbehane 14 månader skötte sig galant. Han traskade runt som ingenting. Där husse är, där är Eagle. Skitkul. Gissa om det var två glada skitar som åkte hem igår kväll. Jerker hade dessutom köpt med sig två goda räkmackor som vi firade med innan vi åkte hemåt. Snullet Maggan, men så går det när man prioriterar annat.

Allas våran Gunde hade rätt, ingenting är tamme tusan omöjligt!




Kram till hela världen!