GASTON OCH GUNDE

Jäpp, idag låg han illa till den svarte. Vi har varit och tränat lydnad på Jbk. Vi började med platsen, det gick upp en dobermannhane (ni som känner mig vet att det är en hundras som jag har lite ångest över) han stegade fram till vem? Jajamen, till min lille plutt. Gaston ställde sig upp men det blev inget mer. Mitt hjärta försvann nånstans upp i halsgropen. Jag säger inget om att dobermannen gick upp på platsen, det kan hända vem som helst, när som  helst, ask me! Men lite nervös blev jag allt. Jag lade om Gaston och han låg där och glodde lite lätt uttråkad som alltid. Phu!

Vi började med att Helene och Åsså körde. Gaston fick vara i bilen. Helene var nöjd med sin träning och sen var det då dags. Martin kallade in mig precis som på tävling. Vi började med fria följet. Redan här kände jag att Gaston inte riktigt var med mig... Nästa moment - inkallning.Gick kanon! Sen kom det, framåtsändandet. Giv mig styrka. Jag skickade ut honom på framåt och han galopperar glatt iväg som alltid, när han försvann förbi gruppen säger jag stanna, då kommer han mot mig, suck. Jag ställde honom och sa före, då nosade han. Jag gjorde om och gjorde om. Tålamod, tålamod men till slut brast det. Jag fick ett totalt hjärnsläpp och blev helt galen på min nochalanta flattehane. Nu räcker det att hans 1,5 meter långa matte rusar mot honom så slänger han sig ner i backen, när jag dessutom gapar som en fullständig tok så blev det ganska jobbigt för honom. Han låg och så ut som att snälla, slå inte ihjäl mig. Nu slår jag honom INTE men jag hade kunnat strypa honom lite grand. Jag pratade lite med honom och sen fick jag ta hundraarton djupa andetag och så gjorde vi ett nytt framåtsändande som gick bra. Då blev jag sur för det, att jag ska behöva bli så himla arg innan han behagar lyssna på vad jag säger.

Krypet och skallet gick bra. Ja, ni läste rätt. Helt sanslöst men grabben var ju som sagt lite låg efter mitt lilla utbrott som säkert hördes över hela klubbområdet. Han klurade väl lite på om hon eventuellt tänkte få ett nytt anfall eller om hon tänkte hålla sig lugn.

Jag brukar verkligen inte bli så himla arg på honom och definitivt inte mitt i ett moment. Imorgon tar vi nya tag, med nytt tålamod och med ny korv. Hej och hå!

Det är väl inget att bli så himla sur för, det luktade ju gott ju...


Martin och Knuffa grejade också med framåtsändandet. Det är ett evighetsmoment. Knuffa har lite bekymmer med att gå sakta. Det är väldigt mycket spring i dom benen, men himmel och plätter vad charmig hon är.

Tack Helene och Martin som härdar ut med mig och min svarte flane.