GASTON OCH GUNDE

Igår var jag och Gaston i gladan ro och tränade på klubben. Träningen gick kanon. Vi gick in efter TVÅ timmars träning för att ta en god kopp te (nåt fantastiskt som Helene bjöd på). Min mobil ringde och när jag svarade hörde jag bara -Det brinner i C:s ladugård, alla djuren är döda! Nånstans förstod jag direkt att shit, det är på riktigt. Anders lät helt fokuserat uppjagad.

Anders hade gått inne hemma och känt att det luktat rök. Han kollade källaren, pannrummet, vinden, källaren igen men näe. Rätt som det var tittade han ut och såg att det rök i grannens ladugård som ligger kanske 50 meter från vårt hus. Han gick ut och kollade igen och igen. Men brinner det eller vad? Till slut bara insåg han att det var precis vad det gjorde, rusade upp till grannen och bankade på. De båda rusar ner och börjar släcka med det de hade. Myrans kille var här och hjälpte också till. Samtidigt när de sprang ringde Anders till SOS och inom 20 minuter var första brandbilen på plats. Anders hade hört djuren när han sprang upp till C men när de kom ner till ladugården var det alldeles tyst. Det är som en film, så overkligt och detta händer mitt i min vardag. Jag åkte hem och möttes av blåljus överallt. En uppskakad Myran som naturligtvis var helt skakad av allt som hänt och hände. Anders som hade värsta bondångesten över att han inte fattat direkt vad det var som luktade, att han inte räddat djuren osv, osv. Lätt att säga med facit i hand var det var som brann. Frågan är ju om de hade kunnat rädda panikslagna djur, jag tror inte det. Risken hade väl varit stor att nån av dom två blivit skadade och kanske inte klarat sig dom heller.

Jag känner så otroligt med vår granne. Alla  hans fina kor är döda. När verkligheten kommer ifatt honom så hoppas jag av hela mitt hjärta att han har orken att klara av det. Alla dessa fina kor som traskat in och  ut i denna ladugård dag ut och dag in under  hela våren och sommaren. Visst, man kan hålla sig för skratt när de sätter igång vid femsnåret på morgonen och vill gå in NU! Men det är ju lite av charmen att bo som vi gör. Mina tankar går till C och hans familj.

C har varit här med och tackat Anders för hans hjältedåd och bara det, tänka på sånt när hela ens jäkla liv är upp och nervänt.

Allt annat känns ganska töntigt och obetydligt just nu, som träning och sånt. Jag är evigt tacksam för att det inte blåste mer än vad det gjorde, att C och Anders höll ner lågorna så att vårt hus inte brann ner och för att jag har det jag har.

Tack alla ni som sms:at och ringt idag. Det är härligt att veta att ni finns där! TACK!

Hej från en ledsen Ing-Marie