GASTON OCH GUNDE

I torsdag blev jag riktigt orolig för min kille. Han haltade och ville inte stödja på höger bakben. Han var så ynklig så hälften hade räckt, han hängde med huvudet och svansen. Han såg alldeles bedrövad ut. Anders som varit hemma och gått med hundarna vet inte vad som kan ha hänt.
Vi hittade ett lite djupare sår över höger knä men inte som skulle göra så himla ont att han inte ville stödja på det ens. Jag fick böja och sträcka men det tog emot när jag stretchade bak och upp så vi trodde han sträckt sig. Alternativet är att han galopperat runt i tillvaron och sladdat in med bakbenet och gjort sig illa på en vass pinne.
Nu vill inte jag vara den som har fördomar på något sätt och hävda att hans mycket ynkliga uppsyn hade något som helst att göra med hans kön MEN på fredagmorgon när maten skulle serveras så märktes ingenting. Han stötte lite som du kunde se om du verkligen tittade supernoga. Fredageftermiddag så märktes det på Gaston att han inte riktigt var som vanligt för han travade mer än galopperade. Idag märktes det absolut ingenting. Hm. Märklig gosse det där.

Idag åkte vi iväg för att spåra. Anngreth, Björn, Martin och jag strålade samman i urskogarna runt Ramsjön. Här skulle det spåras. Redan när vi la ut spåren höll det på att bli ett skarpt läge för Anngreth försvann. Vi ringde till mobilen men den låg så fint inne i bilen och ringde, vi gapade och skrek efter henne och till slut började vi bli oroliga på riktigt. Då kom hon...

Martin, denne fantastiskt snälle man hade med sig glögg och jättegott fika (sa dom andra som åt...) som hans snälla sambo skickat med. Hur gott var inte detta mitt i äckelregnvädret? Mums, mums. Inte nog med fika utan Gaston fick minsann en julklapp från spårkompisen Knuffa. Tur jag fick det i handen annars hade han glatt slitit upp det där och då men icke,  julklappar öppnas den 24:e och ingen annan dag.

Här står han glöggmäster himself


Här sitter de andra goingarna och glöggar och mumsar på gott fika


Gaston fick gå Anngreths jättelånga spår och det gjorde han bra. Det är lite kul för det är banne mig fyra veckor sedan Gaston gick ett spår. Han fick inte till det vid upptaget men efter lite grejande kom vi iväg. Han stimmar inte upp sig utan gick i härligt tempo utan att slita armarna av mig, han markerade och plockade alla pinnar. Han markerade även rådjur som sprang iväg en liten bit från spåret,  han ställde sig snyggt med ena framtassen uppe och stirrade in i skogen, stod som en staty. Hörredu sa jag, öh ok spåra vad det ja, sa Gaston och tuffade iväg i spåret.
Svårt att säga hur långt spåret var men det kändes som minst som ett elitspår. Jag var genomsvett eftersom jag var mycket välklädd med superunderställ, fleece och lite annat emellan. Phu!

Björn och Martin var nöjda med sina spår. De hade hunnit gå två spår medan vi spårade med Gaston. Tror att båda deras hundar missat varsin pinne men för övrigt hade allt gått bra. Kvar var då Mogg. Vi hängde med bakom Mogg allihop. Han vispade runt i skogen som en torped. Han var både i och runt och vid sidan av spåret men på nåt underligtvis fick han med sig sina sju pinnar plus slut. Anngreth var rätt slut också...

Det kändes himla gott att åka hem och äta lite varm mat. Nu har jag sovit en timme i soffan och vaknat med värsta huvudvärken. Dumt, jag skulle liksom göra lite annat nu hade jag tänkt men det skiter jag i och går och lägger mig igen.

På tal om  något helt annat så har Sanny precis börjat löpa. Gaston är som vanligt ganska intresserad av hennes bakdel men hon är å andra sidan som vanligt också och fräser som Tekla huggorm när hans långa nos blir för närgången så än så länge överlever både Gaston och vi.

Här sitter Gaston i bilen och fått vind på en snygging i bilen bredvid (Knuffa).


Ibland undrar jag hur lång en nos kan bli?


Ha det gott!